Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stagnelius. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
måste vara den, att han själv kände sig
stå långt ifrån den rätta vägen. I själva
verket har Stagnelii radikala förändring
i livsuppfattningen icke motsvarats av
någon viljeakt; hans liv uppvisar under
dessa år exakt samma pendling mellan
njutning och ruelse som förut. Det är
därför denna periods dikter göra ett så
fruktansvärt nedslående intryck. Vad man
får bevittna är icke en segerrik kamp
utan det tragiska skådespelet av en stort
anlagd människa, som snabbt sjunker
mot fördärvet. I vissa ögonblick kan det
komma något sublimt över den olycklige
skalden, som utan att klaga inskärper
plikten att försaka och pekar på det
härliga mål, som en gång måste nås.
Men de förhoppningsfulla stunderna äro
få och sporadiska. Man har ett bestämt
intryck av att det är en människa i
yttersta nöd som talar.
Stagnelii diktning under Liljor i
Saron-perioden företer uppenbara patologiska
drag, vilket Cederblad närmare kommer
att utreda. Skräckdramerna, som man
enligt min mening på icke alltför fasta
grunder velat placera omedelbart efter
Liljor i Saron, erbjuda en om möjligt ännu
ohyggligare läsning. En hel del är väl
litterärt inspirerat, men man kan icke
misstaga sig på den sjukrummets
feber-heta luft, som strömmar emot en.
»Marken är het och luften trycker», så har
Böök på ett utomordentligt sätt
sammanfattat sina intryck av dessa dramer.
Reaktionen kunde icke utebli. I maj
1822 berättar Hammarsköld, att »en ung
skald vid namn Stagnelius–-har
blivit galen». Uppgiften är väl i och för
sig icke alltför tillförlitlig men förefaller
trolig: det kunde icke sluta på annat sätt.
Efter katastofen återvände Stagnelius
till Kalmar, där han trots allt kunde
glädja sig åt ett jämförelsevis snabbt
tillfrisknande. Stagnelii sista diktning är ett
underbart bevis på miljöns makt. Bland
goda och levnadsglada vänner, fjärran
från Stockholm, insöp Stagnelius liksom
en gång förut Kellgren hälsa och
livsmod. Fullt återställd blev han givetvis
aldrig, men i sina bästa ögonblick kunde
han skriva den rad poem i Bellmans stil,
fyllda av ögonblickets ytliga och glada
stämningar, som finnas bevarade. Det
verkar otroligt, att samme man, som nyss
våndats i skräckdramernas sjukliga
atmosfär, nu kan skratta mot livet och finna
behag i den lilla stadens förlustelser.
Visserligen hade Stagnelius under
denna tid de fruktansvärdaste återfall, men
det kan icke vara en själsligt bruten man
som skrivit det härliga dramat
Bachan-terna, fyllt av vishet och försonlighet
och präglat av lugn harmoni. Detsamma
gäller om det lustiga sagospelet Torsten
fiskare, med dess vakna verklighetssinne,
skrivet i en obetingat glad och sorglös
stämning — i viss mån Stagnelii mest
fulländade verk. För att övervinna
motsättningen mellan dessa verk och de
närmast föregående har man försökt tvätta
bort realismen och pekat på att
Stagnelius fortfarande är trogen den romantiska
livssynen. Javisst, men han är samtidigt
realist! Motsättningen bör med andra ord
icke bortförklaras. Livet och människorna
äro icke alltid så vetenskapligt rätlinjiga,
och man bör blott glädjas över den
andliga rikedom och spänstighet, varom
Stagnelii sista diktning vittnar. Och även om
det skulle kunna bevisas, att det
sweden-borgska skräckdramat Albert och Julia
är Stagnelii sista verk, så vill man helst
tro att han icke slutade sitt liv med
ansiktet förvridet av fasa för den
fruktansvärda Demiurgen utan med det
resignerade leende, som väl lyste upp hans
utpinade anletsdrag den dag han skrev
Torsten fiskare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
