Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stagnelius. Av Sven Stolpe - Vid slutet av sagan om Tristan och Isolde. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagnelius
V.
Det föregående har gett en bild av
Stagnelius i den nyare forskningens ljus.
Den traditionella romantiska
konstruktionen •—• i viss mån återupplivad av
Cederblad — är icke uttömmande eller ens
i sina huvuddrag adekvat, och Bööks så
utomordentligt elegant uppritade
utvecklingskurva ger en något för schematisk
bild av förloppet. Det fanns både
romantik och realism hos Stagnelius — liksom
hos de flesta människor. Han hade två
människor inom sig. Den ene är
författaren till Liljor i Saron, den inåtvände,
dystre grubblaren; den andre är Blendas
och Torsten fiskares skald, den
levnadsglade och äregirige skämtaren vid
punschbålen. Och man bör lägga märke till,
att dessa två typer icke uteslutande
markera olika skeden i Stagnelii utveckling.
Det går icke att pressa in en människa
■—- och till den kategorien får man väl
räkna skalderna — i ett schematiskt och
»vetenskapligt» tillfredsställande utveck-
lingsförlopp. De »utvecklingslinjer», som
vetenskapen arbetar med, äro blott
arbetshypoteser eller abstraktioner. Omslag
och avfall äro ej så ytterst sällsynta i det
verkliga livet, eller rättare: de förekomma
var dag som går i varje människas liv.
Ett människoliv är icke en praktiserad
livsåskådning, som vetenskapen ibland
söker få oss att tro. Och Stagnelius
utgör härvidlag icke något undantag. Då
kronologien i hans diktning blivit
slutgiltigt fastställd, kommer han att
framstå i sin rätta gestalt, sliten mellan inre
motsättningar, strålande av livsmod och
nedbruten av självmordstankar, glatt
leende mot livet och med pannan fårad
av sorg — med ett ord: mänsklig. Som
en personlig övertygelse vill jag tillägga,
att skillnaden mellan denna bild och Bööks
porträtt icke kommer att bli alltför
betydande. Detaljer och nyanser skola rättas,
men i sina grunddrag är Bööks
Stagnelius-skildring — en av vår litteraturs mäktigaste
mänriiskoframställningar — orubblig.
VID SLUTET AV SAGAN
OM T R / S T A N OCH ISOLDE
Av FRANS G. BENGTSSON
Nu är sagan
slut, förklungen
deras kärleks sång, —
fylld av klagan,
röd, som ljungen
breds vid solnedgång.
Från de bråda
ödestingen,
sorg och tungt begär,
ha de båda
gått där ingen
återvändo är.
Ej mer seglar
han kring vida
hav; och ingen sjö
återspeglar
vid hans sida
mön från Erins ö.
Jaktens tröga
falkar rugga.
Tyst är skogens horn.
Ej hans höga
hjälteskugga
skönjs mot månlyst torn.
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
