Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Modern tysk berättarkonst. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modern tysk b er ätt ar konst
Av Carl D avi d Mar c it s
EN UPPRÖRDA period i
historien, sora inleddes med
världskriget, har märkligt nog
icke förmått att skapa en
motsvarande bild på diktens område, ett drama
som brinner av mänsklig lidelse, som
förädlas av mänsklig självuppoffran och
går det enskilda ödet in på livet. Vad
som producerats på detta område och
skall bestå inför senare generationers
skärpta kritik är blott ett eller annat
isolerat verk. Det är svårt nog att ånge
några bestämmande orsaker till detta
märkliga förhållande, och man måste akta sig
för generaliserande slutsatser. Kanske att
mänsklighetens förmåga att uppleva
dramer uttömt sig i krigets fasor och
revolutionernas stormar. Kanske att upplevelsen
som sådan ilade långt framom diktarens
fantasi, vilken blott lamslogs av allt det
förskräckliga som skedde runt omkring
honom och slog sönder hans värld i
spillror. Eller måhända ha materialister och
nationalekonomer rätt när de påstå att den
sjunkande välmågan och det stigande
eländet, som i flera länder ledde till hela klassers
bortsopande från skådeplatsen, måste föra
till en proletarisering av hela den kulturella
nivån. Kan man dikta utan bröd i magen
och med maskingeväret utanför dörren?
Och ännu mer. Diktaren står och skådar
på gator och torg, på himmel och
människor, automobiler och radiogafflar och
frågar sig: Lönar det sig verkligen att skapa
för en generation, som först bygger upp
en lysande kulturbyggnad av guld och ädla
stenar för att sedan förstöra densamma med
eld och elektriska strömmar? Ar det inte
vida förmånligare att bli radioingeniör,
spritsmugglare eller fasadklättrare?
Nationalekonomen till trots — det finns
tydligen drifter hos detta sällsamma
jordsläkte som inte låta sig fångas av siffror.
Lika oberäkneliga som ett folks politiska
och krigiska liv te sig dess kulturella
yttringar i nya rymder. Och skulle inte så
vara fallet? Blott en tid, som i allt för hög
grad låtit sig förbluffas av penningraseriets
makt, är i stånd att förgäta att konst
skapas med hjälp av fantasi och således är
den mest oberäkneliga irrationella produkt
i kulturströmmen.
Tydligt är ock, att det är den episka
dikten som fått huvudparten på sin lott
under vår sista kulturperiod och att det
gäller för alla länders litteratur. Den tyska
dikten har visserligen i berömvärd iver
sysslat med dramatisk produktion och
åstadkommit imponerande försök att överföra
expressionismens baciller på den dramatiska
konstformen. Man kan i dag konstatera att
experimenten med få undantag misslyckats,
ehuru ännu spasmodiska ansträngningar
göras att förena naturalismen med
expressionismens uttrycksformer.
Även på den episka diktens område
finnes en motsvarande strömning, vilken
dock aldrig antagit sådana dimensioner som
inom den dramatiska produktionen och ännu
hastigare spelat ut sin roll. Då man här
åter har att göra med en bestämd riktning,
som antar formerna av en skola i gammal
stil alldeles som vissa målargrupper, kan
man till ali lycka tala om en viss typ och
behöver alis inte göra sig besvär med att
nämna det eller det namnet. Det fanns en
ung berättare, som ett slag gjorde mycket
väsen av sig och även hemsökte svenskt
land för att skriva underliga
korrespondenser i tyska tidskrifter om sina svenska
vänner: han hette Kasimir Edschmid och
var icke utan begåvning. Men ohjälpligt
anstucken av äregirigheten att bli litterär
profet och full av en lidelse, som dock
matades av hjärna och litteratur och med
oerhörd ansträngning lodade efter den pri-
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
