Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Modern tysk berättarkonst. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mo dem
tysk
ber ä tta r konst
mitiva människan i historisk och modern
tid. Han skrev en roman Die Achatnen
Kugeln, som tydligen skulle ge själva den
litterära expressionismens extrakt. Den
handlar om en i Amerika född ung dam,
som emanciperar sig från hem och familj
och ger sig i väg till Europa och här för
ett romantiskt liv, uppträder som
skådespelerska eller danserska. Över huvud
vimlar denna expressionistiska epik av
danserskor. Då riktningen i främsta rummet
strävade efter ett oerhört tempo, som skulle
uttrycka tidens jäkt och hastiga
förbränningsprocess, blevo danserskornas ben symboler
för hastigheten och snurrade som
vagnshjul genom hela romanen och novellen.
Hos Edschmid tillkommer den erotiska
förbränningsprocessen, vilken likaledes
antar kolossala proportioner. Den sköna och
excentriska damen upplever det ena
äventyret efter det andra, inte en karlslok kan
få syn på henne utan att bli förhäxad,
men själv tar hon det hela rätt lugnt, hon
bär inom sig bilden av en man, hon en
gång flyktigt sett, och det slutar med att
de träffas igen och förmodligen stanna ett
slag vid varandras sida. Med andra ord —
denna epik skildrar mindre levande
människor än sällsamma typer och
händelser. Den vill i ett antal filmbilder ge
en spegling av det moderna livets häxdans.
Den piskar upp sig själv till ett allt
vildare tempo och glömmer härvid en mycket
viktig omständighet: att det finns något i
konsten som heter adagio och lugn, paus
och vila. Så kommer det sig, att man
första gången läser Edschmids roman med
ett visst intresse men andra gången är ur
stånd att följa med själva stilens hysteriska
överdrifter, denna stil som är knackad
med en Morseapparat men inte skriven
med bläck och penna.
Rörelsen löpte hastigt linan ut och är
vad den episka dikten beträffar ur leken.
Det är tydligen inte längre särdeles givande
att bilda skolor och producera efter recept;
det visar det expressionistiska måleriet av
i dag eller rättare sagt i förgår, och om
också år för år den så kallade
novembergruppen uppvaktar med alster på den stora
officiella utställningen i Berlins Glaspalats
och annorstädes, är det blott ett bevis för
att höstens dimmor sänkt sig över en grupp,
som med ali makt vill uppträda med en
akademis dogmatiska later. Blott den konst-
när blir verkligt modern, som förnekar
varje mod. Att skapa konst är inte
detsamma som att gå på börsen och köpa
ett gängse papper.
Det finns dock i den yngre generationen
av tyska berättare en verklig begåvning,
som tagit sin uppgift mycket allvarligt och
som från en mer realistisk hållning trängt
fram till ett nytt program för romanen som
konstform. Det är Otto Flake, som
tydligen under intryck av krigets och
revolutionens virrvarr kände behovet av att
reformera konsten. I ett nog’ så intressant
verk, Die Stadt des Hirns, utgivet år 1919,
har Otto Flake utförligt serverat oss sina
teorier. Han går till storms mot hela den
naturalistiska eller illusionistiska konsten,
ja han uppställer frågan varför överhuvud
konst? Vad förmår den egentligen: Den
griper ett motiv ur högen, lämnar oss en
inblick i den eller den miljön, men kunde
den inte åstadkomma vida merr Otto Flake
postulerar hjärnans överväldigande
betydelse vid skapandet av allt vad andlig
produkt heter. Den sovrar det
verklighetsmaterial som oavlåtligt strömmar in i dess
celler. Vad är det jag mottar av impulser
från mina celler och från de oändligt
många cellerna runt omkring mig i världen?
Konst är diktatur, och blott jagets
suveränitet kan alstra en världsbild. Men var
och en förnimmer dunkelt personlighetens
begränsning, och allting drages hän mot
dess övervinnande eller mot det
överindividuella. Konstens uppgift kan ej bestå i
det ständiga återgivandet av den eller det
enskilda, av en höna på en bakgård eller
en greve som superar med sin älskarinna,
utan måste sträva efter en typisk världsbild.
Dess första bud blir att av hjärnans
skräpkammare, där årtusenden avlagrat sina
spillror, skapa en ordentlig stad, hjärnans
stad, där anden iakttager skeendet, där
viljan skapar värden, där logikens lagar
lösa problemen — en hjärna vars celler
äro som miljarder små stjärnor, sändande
varandra sina. eldstrålar, är ett solsystem
bland solsystem, en mikrokosmos.
Den tyske skriftställarens program har
ett storstilat syfte, i det han vill giva
konsten den högsta möjliga ställningen i
andens värld. Men i sin revolt emot en
trött-körd naturalistisk konst och under intrycket
av en världsbrand, som hotade att upplösa
Europas kultur i atomer, har Flake gått
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
