Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Modern tysk berättarkonst. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mo der ii
ty s k
berät tar kons t
själens hemligaste processer, men det må
erinras om att just den westfaliske bonden
av gammalt är böjd för religiös
spekulation. Sintlingerbonden är Hermann Stehr,
som under en förklädnad söker efter det
sista ordet. Det vore intressant att på ett
mer ingående sätt jämföra denna religiöst
färgade roman med Selma Lagerlöfs verk
av liknande art! Även Selma Lagerlöf
skildrar ju gärna de varelser, vilka se
himlen öppen över sig som Lenlein, en av de
mest besjälade och poetiska flickgestalter
i världslitteraturen, en symbol för Hermann
Stehrs läror, ty i sin blindhet ser Lenlein
djupare ned i tingens hemligheter än vi
andra. Om också romanens handling och
personer fördunklas av trevande, av en
spekulativ drift och stilens perioder blivit
väl tunga, uppvisar det stort lagda eposet
dock scener fyllda av en poetisk, visionär
styrka som intet annat verk i modern tysk
prosa. Sintlingerbonden lyckas till slut
förena de två världarna, den sinnliga och den
själsliga, Peter Brindeisener återigen kan
under hela sitt liv icke övervinna denna
dualism, som Stehr tyckes anse vara vår
tids typiska splittring; först i
dödsögonblicket, i ett slags trance är det honom
som kunde han gottgöra vad han förbrutit
mot Lenlein och mot sig själv. Hela denna
roman röjer att Stehr kommit verklighetens
brokiga vimmel närmare än i sina andra
verk, och i denna omständighet kan man
ana de rikaste utvecklingsmöjligheter.
En annan av de icke mer helt unga
tyska epikerna, som i motsats till Hermann
Stehr tidigt nog blivit berömd, ja, i
utlandet väl betraktas som den tyska
litteraturens ypperste berättare av i dag, Thomas
Mann, har under en lång tid icke utgivit
ett skönlitterärt verk, med undantag för
ett fragment, som på det stora hela taget
måste anses vara misslyckat, och ett par
idyller om en hund och ett barn, vilka
väga mycket lätt i hans produktion. Thomas
Mann är en av de tidigt mogna — hans
mest berömda verk Buddenbrooks skrevs
av en tjugutvååring —, och det är alltid
en fara för den senare utvecklingen. Sedan
Thomas Mann utgav sin i formen och
skildringen fulländade novell Der Tod in
Venedig trodde man att han tagit
avsked från skönhetens rike för att i
huvudsak ägna sig åt politiska och
vetenskapliga meditationer. Pessimisterna ha
Thomas Mann.
dock haft orätt: efter många års mödor
har han fullbordat en stor roman i två
delar, till omfånget en av de största som
skrivits på tyskt språk, Der Zauberberg.
Men icke blott omfånget förbluffar, även
innehållet, som är rikare än i något annat
verk av hans penna. Det finns knappt något
tema som inte diskuteras på dessa 1,300
sidor, vilka ge oss en inblick i Thomas
Manns höga bildning och alltigenom humana
livsåskådning. Det kan invändas att dylika
diskussioner trötta läsaren och påminna
om filosofiska essayer i dialog, och det må
vara sant, men den gamla goda tyska
romanen, så som den utbildats av Goethe
och förts vidare av Gottfried Keller,
uppvisar liknande diskussioner och resonemang
från författarens sida, och det är alldeles
uppenbart att Thomas Mann på ett fullt
medvetet sätt komponerat sin nya roman
efter gammalt recept och i stark opposition
mot allt vad expressionistisk berättarkonst
heter. Han går härvid så långt att han
ställer upp sin hjälte på scenen och
förevisar honom för publiken, i det han lätt
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
