Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Modern tysk berättarkonst. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
själv förnekar han bestämt att han är
mystiker i trängre mening. Det är uppenbart
att för en natur av Stehrs djup diktandet
blir ett försök att spegla sökandet efter en
livsåskådning och att hans människor äro
grubblare och enstöringar som han själv.
Han har alis inte samma lätta handlag
som Hauptmann i ett flertal av sina
diktverk, utan ofta nog märker man ännu
kampen om en lämplig uttrycksform. Det
händer honom att han stiger så djupt ned
i själens schakt, att han har svårt nog att
gripa efter den solstråle som är i stånd
att lysa upp dunklet, oändligt liksom ljuset.
Stehr är i alldeles ovanlig grad en tysk
diktare, tung i sin resning, fylld på en
gång av jordens varma safter och en
nordisk vinternatts strålande stjärneljus.
Om man populärt vill formulera
huvudmotivet i Stehrs diktning, som omfattar
ett begränsat antal noveller och romaner,
låter det så: kampen mellan en sinnlig
livsföring och en åskådning om själens och
andlighetens primat. Det klaraste uttrycket
har denna kamp fått i hans sista verk,
romanen Peter Brindeisener, utgiven förra
året. Hjälten, en bondson från Westfalen,
är en andligt ovanligt rikt utrustad
människa, som kunde ha nått den högsta plats
i samhället, om han inte som arv av
sin fader och föregående generationer fått
ett vilt temperament, som förtär honom,
väckt som det blir redan i gosseåldern.
Rent tragiskt blir detta arv, därför att
det uppträder som en självständig makt i
hans väsen och väl låter sig undertryckas
för en tid av intellektet och viljan, men i
det kritiska ögonblicket, då hela hans lycka
står på spel, överväldigar honom och
kastar honom till marken. Det hjälper honom
föga, att han älskar den mest skära och
rena unga kvinna, grannbondens dotter
Lenlein, som hela sitt liv varit blind och
först i det ögonblick då hon blir medveten
om sin kärlek till Peter plötsligt ser även
den yttre världen. Hans far hatar med en
bondes hela passion Lenleins fader, och
sonen dras in i hans mörka ränker, in i
hans skumögda sinnlighet och finner ingen
annan utväg ur den dunkla kampen än
att med egen hand förbereda Lenleins
undergång, i det han i stället räcker
handen åt den kvinnliga gestalt, som
symboliserar hans jordiska drift.
Denna kamp mellan Caliban och Ariel
har Stehr skildrat som episod med samma
gestalter i sitt yppersta verk, den stora
romanen Der Heiligenhof, vars hjälte är
Lenleins fader, Sintlingerbonden. En
märkvärdig figur, i sin ungdom lika vild och
begiven på upptåg som Peter Brindeisener,
fruktad i hela trakten, förändrar han sig
plötsligt efter sitt giftermål och blir en
helt annan varelse i det ögonblick han får
klart för sig att hans enda barn, Lenlein,
är blind. Känner han det som ett straff för
sitt hejdlösa leverne? Allt nog, han lever
ej blott för sitt barn utan även i henne,
mellan de två spinnas trådar av det finaste
slag, och även när de ej äro i
varandras omedelbara närhet fortsätta de sitt
samliv. Sintlinger söker oavlåtligt att i
ord och nedskrivna tankar fixera sin nya
världsåskådning, och både han och hans
dotter åtnjuta stort rykte i hela trakten,
som just hemsökes av sekteriska rörelser
och oroligheter.
När nu Lenlein som av ett under får
sina ögons bruk, förändras Sintlinger ånyo
och försjunker i ett dystert grubbel. Ja,
om han vore yngre skulle han nog likt
Peter Brindeisener kasta sig i ett sinnenas
tummel, ty hans livsåskådning har på ett
våldsamt sätt rubbats. Han har till den
grad levat sig in i tankar och röster, som
i Lenlein ha fått en synlig gestaltning, att
han inte kan fatta Lenleins uppvaknande
till en människa av sinnlig art. Det blir
romanens störst tänkta, ehuru blott
skisserade figur, revolutionären Faber, vilken
flera gånger på ett halvt mystiskt sätt
ingripit i Sintlingers liv, som till slut
uppenbarar sig för honom och förklarar för
honom det stora misstag han begått. Du har
levat i din dotter, säger han, och därför
måste allting förändra sig i dina ögon, när
din dotter blev seende och gick bort. Du
måste för andra gången och tack vare egen
kraft förvärva det du ägde genom ditt
heliga barn. Allt liv inom och utom oss
måste oavbrutet försvinna, då det är
vågens natur att komma och åter gå. Men
havet förblir, som du själv har skrivit.
Med andra ord — även denna roman
är i sista rummet en
världsåskådningsroman, fylld av Sintlingers ofta sällsamma
syner och spekulationer, i ett stammande
språk som vore det själen själv som hade
skrivit ned dem–- — Det må invändas
att en bonde icke förmår att finna ord för
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
