Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kinesisk ur-kultur och europeisk. En nyfunnen utsiktspunkt över den Gamla världens odling. Av Arthur Nordén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arthur Norden
i årtusenden under i o-talet. På öppna
boplatser eller i grottor befann man sig
plötsligt mitt uppe bland människor, som levt
medan isen ännu täckte större delen av
Nordeuropa och kämpat sin kamp om livet
mot noshörningar, grottbjörnar, elefanter
och lejon. När ett litet barn i ett av dessa
grottgallerier år 1879 upptäckte en mängd
underliga djurmålningar och en
vetenskapsman övertog fyndets framläggande för
antropologkongressen i Lissabon år 1880,
mottogs han med kyligt leende från alla
sidor. Först sedan man år 1895 upptäckt
grottmålningar i Frankrike, började man
se den lilla flickans fynd i nytt ljus, och
år 1902 undersöktes omsider
Altamira-grottan, i våra dagar den förhistoriska
konstens sixtinska kapell.
Så fort har utvecklingen gått och så
omskapande ha resultaten varit, att man
frågat sig, om något bleve kvar för
framtiden att utforska, som i fråga om de stora
kultursammanhangens avslöjande kunde mäta
sig med upptäckter sådana som dessa. I
en viss mättnadskänsla och i ett behov att
pausera har man sagt sig: de förhistoriska
Columbusbragdernas möjligheter äro
uttömda. Alla kontinenter äro upptäckta.
Vad skall man nu hitta på?
Men denna rådvillhet blev ej lång:
rätt vad det var varskoddes en ny
kontinent. Denna gång var det en svensk
forskare vars namn gick ut i spalterna, och
den nya kontinenten var Kinas förhistoriska
djur- och människovärld. Det var professor
J. G. Anderssons upptäckter under hans
arbeten som kinesiska regeringens
gruvexpert vilka medförde detta lyckliga resultat.
Sedan år 1920 föreligga några spridda
uppsatser av prof. Andersson om
fyndplatser och fyndmaterial. Det senare ligger
till en ringa del uppackat i svenska statens
historiska museum och har nu blivit
föremål för en första sakkunnig bearbetning
av den på den orientaliska arkeologiens
område mest hemmastadde nordiske
fackmannen, antikvarien d:r T. J. Arne i
Stockholm — väl den ende skandinaviske
arkeolog som fått nöjet att läsa ett lärt
verk av sin hand på kinesiska.
Tills vidare är blott en engelsk
upplaga av arbetet tillgänglig, ingående i den
av V. K. Ting och W. H. Wong
redigerade serien Paleontologia sinica — ett
ståtligt häfte tryckt i Stockholm, med talrika
färg- och ljustrycksplanscher, men daterat
i Peking — en fullt nutida erinran om
hur mycket mindre världen blir för varje
år som går.
Det är en grupp av föremål ur det
märkliga materialet från de förhistoriska
boplatserna i provinsen Honan som dr Arne
utvalt till behandling: den målade
keramiken. Den omålade lervaran har givetvis
även anspråk på intresse, men den synes vara
mera sällsynt och för blott tanken på snarlika
kärl, som anträffats i östra Mongoliet.
Helt annorlunda med den målade
keramiken. Dess bränningsteknik och
ornamen-tala mönster erbjuda de tacksammaste
jämförelsepunkter med liknande material från
andra länder. Det är just tack vare denna
målade keramik som de kinesiska fynden
kommit att få sin utomordentliga betydelse
för kulturhistorien. De visa nämligen
överensstämmelser med fynd från så avlägsna
områden som västra delen av Asien samt
Europas östra och södra delar. Vid en
närmare undersökning visa sig dessa
överensstämmelser så märkliga, att ett direkt
sammanhang mycket väl kan antagas.
Härigenom har professor J. G. Andersson
blivit »den banbrytande pionjär, som försett oss
med en ny platform, från vilken vi kunna
se ut över den sammanhängande
kulturutvecklingen i den gamla världen» (Arne).
I sin An early Chinese Culture,
publicerad i samma kinesiska geologiska
skriftserie som den Arneska avhandlingen, har
professor Andersson själv påpekat detta
samband mellan europeisk
stenålderscivilisation och kinesisk. Han hänvisar
särskilt till fyndplatserna Anau i Turkestan,
Susa — det gamla Elams huvudstad -—■
samt Tripolje i Sydryssland, och han
pekar på en tänkbar förbindelseled mellan
de bägge oändligt fjärranliggande
ändpunkterna i öster och väster: vägen över
det stepp- och ökenområde, som utbreder
sig från Kaspiska havet nästan fram till
Stilla havet och vars klimat under vissa
perioder varit mera gynnsamt än i våra dagar.
Doktor Arne för nu denna jämförelse
vidare och sammanställer fynd från senare
år, gjorda i Asien, som äro ägnade att
bättre markera denna kulturella
vandrings-väg. De östligaste av dessa fynd härröra
från Japan. Omkring år 1900 uppgåvos
antalet kända stenåldersboplatser i Japan
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
