Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kinesisk ur-kultur och europeisk. En nyfunnen utsiktspunkt över den Gamla världens odling. Av Arthur Nordén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kinesisk ur-kultur och europeisk
till över 4,000, häri inräknade talrika
kök-kenmöddingar. Även om keramiken är
simpel och omålad, finnas dock en del
målade lerkärl med cirklar och trianglar
som huvudornament. Mellan en del japanska
målade skålar och motsvarande kinesiska
är likheten slående. Färgerna äro i bägge
fallen desamma: rött, vitt, svart eller
mörkgrått, det är måhända ej för djärvt att
antaga, att det primitiva målade japanska
lergodset importerats från Kina eller
åtminstone är beroende av kinesiska förebilder.
Härpå tyder även förekomsten av ett slags
halvrunda stenknivar både i Kinas och
Japans äldre fynd.
Även indisk fornforskning har numera
uppdagat målade lerkärl, påminnande om
dem från Anau, Susa och Tripolje, å
förhistoriska fyndplatser i Dekan och
Belutsjistan; särskilt i övre Zhobdalen ha ett
flertal lerkärl framgrävts, som visa större
överensstämmelser med den kinesiska
keramiken från Honan än någon annan grupp,
med undantag av den från Abu Shahrain
i Mesopotamien, där man vid grävningar
år 1918 djupast ned i ruinkullen anträffade
målad keramik av en omväxlande
geometrisk dekoration.
Denna brittiska utgrävning i
Mesopotamien har givit värdefulla anknytningar för
en datering av hela den kulturgrupp,
varom här är fråga. Länge var ju den
sumeriska civilisationen den äldsta klart
fyndbestämda som man kände från
tvåflods-landet, och inga fynd från denna kultur
ha ansetts gå längre tillbaka än till 3000
år f. Kr. Nu fann man här i Eridu,
Mu-qaiyar och andra ruinstäder en förhistorisk
ras, vars kvarlåtenskap — och dit hör den
målade keramiken — låg närmast under
sumerernas. Det är samma förhistoriska folk
som spårats på sin målade keramik i Susa
och Mussian i Elam, i Anau i Turkestan
(1904), vid Kizyl Vank i Transkaukasien,
i Anatolien såväl som i södra Palestina
och i Dnjepr-Donauländerna: Tripolje i
Sydväst-Ryssland, Petreny i Bessarabien,
Koszylovce i Galizien, Schipenitz i
Bukovina, Cucuteni i Moldau, Brenndorff m. fl.
i Transsylvanien. På vägen ned mot den
kretensiska kulturen spårar man denna
målade lervaskultur i Dimini i Tessalien i
början av 2000-talet f. Kr.
Detta för-sumeriska folk i Eridu var ej
endast i stånd att göra utmärkta lerkärl,
konstnärligt målade, utan ägde även goda
jordbrukare. Det kände bågen, spjutet,
stenyxan. I Anau i Turkestan, där de äldsta
fynden likaledes synas föra ned mot år
3000 fr. Kr., låter denna kultur särskilt
nära studera sig. Här finnas fyrkantiga
hus av soltorkat lertegel, talrika redskap
av sten, ben, t. o. m. av koppar
framgrävdes, lerkärlen överflödade i mängd.
Kopparfynden äro ju av betydelse ej
blott för utredandet av denna egenartade
kulturs utvecklingsgrad utan även för dess
datering framåt i tiden. Kopparsaker hittas
i några av de europeiska boplatserna,
särskilt i deras yngre skikt, saknas åter helt
i andra. Även å kinesiska boplatser av
något yngre tycke än Honanboplatserna
uppträder snart kopparn. Då man har ali
anledning att förutsätta en ungefärlig
samtidighet, skulle denna kinesiska kultur kunna
tidfästas till omkring år 3000 f. Kr. och
århundradena närmast därefter.
Försök ha icke uteblivit att knyta denna
vandrande kultur till en viss ras, man
har förmenat denna vara syd-indogermaner,
och man har angivit dem som kortskalliga.
Dr Arne synes mest luta åt den åsikten,
att trots bristen på specifikt kinesiska drag
i denna högt uppdrivna keramiska
konstindustri dess bärare dock varit förfäderna
till våra dagars kineser. Då den mongoliska
rasens kroppsliga kännetecken äro så
utpräglade, torde det emellertid ej komma att bli
svårt att i professor Anderssons insamlade
skelettmaterial finna lösningen på rasfrågan.
Emellertid vore det givetvis förhastat att
nu göra några alltför bestämda påståenden
om denna kulturs ursprung, tidsställning
och invandringsvägar till Kina. Det är
nämligen ej blott vilden vid övergången
från sten- till kopparåldern som professor
Andersson upptäckt där borta i fjärran
Östern. Samtidigt har även den
paleolitisk a tidens Kina börjat skymta ur
jord-avlagringarnas inre, och där måste raser
ha levat, om vilka vi för närvarande icke
veta något, men vilka när som helst kunna
stå nära nog livslevande upp igen i det
leriga stoft ur vilket de framgått och
till vilket de återvänt, allt i tider som
ligga årtusenden fore Honankulturens dagar.
415
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
