Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a urin
Fot, Almberg &• Preijiitz.
Signe K o It h o f f som Yasmin
i Hassan.
En lapp med »dettaskall föreställa Troja»
var på 1600-talet nog som dekoration för
enkla själar med fantasiens gudagåva. »Detta
skall föreställa prakt» är emellertid ej på
teatern nog för vår tids med mera torftig
fantasi försedda människor. De första
scenerna voro medryckande, och då man såg
Yasmin—fru Kolthoff instämde man
entusiastiskt i den förälskade sockerbagaren
Hassans ord om denna kvinna: »Hennes
höfter voro breda och trygga och sunda
som vattenmeloner vid den årstid, då
vattenmelonerna mogna». Men då man uppe hos
Rafi, tiggarnas konung, hörde, att kalifen
själv — hans namn vare ärat i evighet —
hoppades på att få se danserskor, »kvinnor
värdiga paradiset», och utropade »vilka rosiga
bröst, vilka glänsande skuldror, vilka väl-
formade anklar, vilka jasminvita armar»,
och man sedan efter tiggarnas entré fick
se danserskorna, påminde de väl mycket
om en samling ordentligt påpälsade unga
damer, som vid något puritanskt
kvinnouniversitet i Amerika utförde några danser
för sin inspektor; och man mumlade stilla
»Allah är misskundsam» och beslöt sig för
att vara detsamma mot såväl danserskor
som dekorationer.
Stycket började som en poetisk fars och
slutade som en tragedi. Man blir alldeles
uttröttad av de långa och pinsamma
scenerna mellan Rafi—herr Lars Hansson och
Pervaneh—fru Tora Teje, men man kan
ej låta bli att småle åt några ord denna
senare yttrar: »För luften, som sveper kring
oss, för bergen i vårt land och vindarna
i deras pinjeskogar- .välja vi tortyren och
gå mot vårt öde.» Riktigt lyckade voro
endast kalifen Harun-ar-Raschid—herr Sven
Bergvall och Yasmin—fru Signe
Kolthoff. Huvudpersonen Hassan, som nästan
tappades bort i de sista akterna, spelades
av den begåvade herr Ivar Nilsson, men
denne fick ej fram skaldens fantasiliv, blott
den tjockmagade sockerbagarens komik.
Kärlekens översvinnlighet skulle Rafi och
Pervaneh framställa. De lyckades ej, det
hela blev hysteri.
Ishak—herr Molander, kalifens lyckligt
framställde hovpoet, sammanfattar i sin
slutreplik längtan efter romantikens blå blomma,
förmodligen röd i Orienten, och ger
därmed klaven till hela denna dramatiska
dikt, som är bättre att läsa än att se: De
dunkla orden lyda så:
Vi färdas ej för färdens skull. Vi täras
i hjärtat av en brännhet längtans brand,
och för att lära det, som ej bör läras,
vi gå vår gyllne väg till Samarkand.
Men blir det ej ännu bättre, om man
sätter tvärtom?
Är det ej lustigt, att den spanska pjesen
av G. Martinez Sierra, som han kallar
»Suena de una noche de Agosto», »En
augustinattsdröm», gjorde att ordet »frisk»
kom en på tungan. Eljest är enligt min
erfarenhet en augustinatt i Madrid något
ganska »lummert». Men de friska ilar, som
blåste in Halmhatten — så kallades stycket
på svenska —isenoritans rum,funnos också
i det naturliga, älskvärda och lustiga stycket.
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
