Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr ån
St o c k ho Ims teatrar
hjälpsam och snäll, lovar hon med den för
slaverna utmärkande överströmmande
vänligheten Madame att förtrolla Monsieur och
Monsieur att ta hand om landskapsmålaren.
Så kommer explosionen. Hon vill resa
ifrån allt, och bägge herrarna störta efter
henne. Morgonen därpå ser man den
svartsjuke maken vid landskapsmålarens
sängkammardörr. Är makan där? Nej, det
tyckes hon ej vara, och det är värre än
så, ty efter en liten stund sällar hon sig
till den väntande, dörren öppnas, och det
äkta paret ser med äkta förargelse på de
två lyckliga som träda ut, Sonja, den glada
änkan, i den allra otroligaste negligé. I
sin lycksalighet vill landskapsmålaren gifta
sig med den söta mångmiljonärskan, vilken
med den mest förtjusande exotiska
brytning svarar: »Du har ju blott känt på mig
i tjugufyra timmar». Men man får väl
hoppas både av erotiska och ekonomiska och ej
minst moraliska skäl, att giftermålet blir av.
Tollie Zellman var icke riktigt vacker i
sitt kanske moderna men groteskt
missklädande ynglingahår, men eljes sprudlade
hon av vitalitet, exploderade av lustigheter
och var så full av tokighet och fantastiska
påhitt, att man med saknad konstaterade,
att vår tid ej har de hyllningsformer man
använde sig av vid 1800-talets mitt,
avspännandet av hästar från ekipaget, och
med jockeyklubben, här i Stockholm
adelsklubben, intagande dragarnas plats. Eller
ännu bättre, såsom skedde med Jenny Lind
i London, att låta matroserna på alla
flottans slagskepp manna rå.
Mitt i vackra försommaren tog herr Lars
Hansson i Strindbergs Gustaf III som
man får hoppas tillfälligt avsked av
Stockholms teatrar för att göra en pilgrimsfärd
i filmsyfte till Jerusalem.
För nio år sedan, då Intima teatern stod
under Gustaf Collijns konstnärliga och
uppoffrande ledning, spelades huvudpersonen
av samme utmärkte skådespelare. Nu gjorde
sig stycket lika bra på Djurgårdsteatern,
som i dessa tider har samme Gustaf Collijn
till älskvärd och entusiastisk chef.
Skådespelet är vid sidan av Gustaf Vasa
ett av de historiska stycken av ^August
Strindberg, som intressera publiken mest,
om också över detta det ligger mera av
den egocentriske författarens historiska syn
på utvecklingen än av den Ranke’ska ön-
skan att ta reda på vad som skedde och
hur det egentligen skedde. Nå, det kan ej
förnekas, att en dylik personlig uppfattning
bör tillåtas Strindberg såväl som
Shakespeare.
Jag har tidigare skrivit om »Gustaf III» i
denna tidskrift och har nu blott att tillägga,
att föreställningen nu liksom 1916 var på
de flesta händer mycket god.
Ett och annat ytterligare i
historieuppfattningen ha vi under mellantiden och ej
minst 1917 fått lära oss. Gamle Axel von
Fersen d. ä., som uråldrig stapplar omkring
i pjesen, gnatande på och hatande konungen
och dennes »anslag mot friheten», skulle
innan han dog få läsa om de franska
ropen »les aristocrates å la lanterne», så att
han kunde förstå, att det fanns en frihet,
som också var farlig för aristokrater.
Kanske en och annan radikal frihetsälskare
19 17 fick betänkligheter mot det allra mest
frisinnade sättet att behandla den folkvalda
duman eller nationalförsamlingen, nämligen
att ballottera bort den med blykulor.
Stilfull, och det på alla sätt, var också
denna gång Sofia Magdalena, framställd
nu liksom 1916 av fru Anna Lisa Fröberg.
Dumhet och stolthet men även ett visst
storsinne förenades hos drottningen. Det
är ett dråpligt fynd av Strindberg att låta
henne fråga sin make: »Fanns det inte
en, som hette Brutus?» Anckarström—herr
Hugo Björne uttryckte på lyckligaste sätt
den naiva moraliska och politiska
fanatismen. Bonden Olof Olsson fick en dråplig
tolkare av sin slughet och högfärd i herr Rune
Carlsten, och skådespelaren Gabriel Alw
lyckades ypperligt forma general Pechlins
typ så rävaktig, att man såg den med stort
nöje. Men över alla glänste Lars Hanssons
Gustaf III. Han var kanske en aning för
dansant, men i alla fall var det en av de
mest genialt formade roller vi fått se på
svensk scen.
Från urtiden klingar i mitt öra de gamla
orden »Haven I sett Karlsson?» De ljödo
i en Norlander-revy på Södran. Nu ljuder
samma fråga med samma allvar: Har ni
på samma teater sett Styrman Karlssons
flammor, en svensk sjömans äventyr runt
jorden i tre akter och nio tablåer av Björn
Hodell och Karl-Evert efter Sigge
Strömbergs bekanta bok med samma namn? En
renare glädje har jag sällan haft. Visser-
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
