Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a urin
Fot. Alnibtrg &• Preinitz.
Slgurd Wallén som Kalle
Karlsson i Styrman
Karlssons flammor.
ligen skrattade jag ej alltid på rätt ställe,
men hjärtligt var det alltid, och med
fosterländska känslor följde jag Kalle Karlssons
färd omkring jorden, under vilken han
smekte med ena handen och använde den
andra till utdelande av storsmockan. Både
hans intellektualitet och hans rörelseschema
voro kärnsvenska. Det var en sådan
hjärte-god fånighet i alla äventyren —- det finnes
också negativ sådan — att man blev som
barn igen, och det lär ju vara det rätta.
Ganska uppskakad blev man över att Kalle
Karlsson, som eljes alltid sagt ja till alla
flickor, avböjde ett äktenskapsanbud från
en kannibalprinsessa och därför skulle ätas
upp av henne och hennes familj. Stoiskt
och värdigt togs detta uppätandes öde också
av den för erotik främmande doktor
Benson, ledare av en vetenskaplig expedition
—herr Justus Hagman, som oförskyllt fick
dela Kalles risk. Vilt sjöngo människoätarna
omkring de två bakbundna om »vad som
smakar allra bäst för en riktig kannibal,
det är att glatt få mumsa på vår Operas
personal». Dock allt gick väl. — Stolthet
fyllde våra hjärtan, och brakande applåder
hälsade händelsen, då den lilla kajutvakten
Jonas—Ellen Karlsson behändigt kröp fram
under stormens vin och hissade den blågula
flaggan. Men Kalle Karlsson var dock
kärnpunkten. Ingen på halvön kan spela en
sjöman som Sigurd Wallén. Han var dråplig,
då han med äkta logik för sjömän hyllades
både för sina många kärleksäventyr och sin
obrottsliga trohet. Ja, man gick till och
med så långt, att kaptenen på Maria
Albertina, gamle Sjögren—Helge Karlsson,
ansåg att damombyte var något karakteristiskt
för lantkrabbor, under det att en strängare
monogami mera låg för sjöfarande folk.
Allt i gala heter revyn på Folkteatern,
skriven av Karl-Gerhard och med
ovanligt smakfulla och lustiga dekorationer och
dräktskisser av Jon And.
I vårt på prakt synnerligen fattiga
århundrade, då man visserligen har mera guld
än i Golconda och Kalifornien tillsammans
men guldgalonerna bli smalare och
osynligare för varje dag, då man prisar konungar
för deras enkla och borgerliga uppträdande,
undviker kröningar och gör uniformer gråa,
är det ej underligt, att man söker sig till
ett ställe, där man inte nekar sig varken
silver- eller guldbrokad eller röda och gröna
plymer. Allt i gala!
Man anser, att kvinnan i dessa yttersta
tider återigen liksom på 1880- och
1840-talet vill avlägga de kvinnliga attributen,
med den ganska väsentliga skillnaden dock
från forna kvinnoemancipationssträvanden,
att lion nu försöker likna en ung man på
avvägar.
En revypublik är nog procentuellt mera
maskulin än publiken på ett drama.
Mannens råare natur framkallar detta.
Revypubliken är också reaktionär på det
politiska området och vill dessutom ha kvinnan
i så hög grad paradisisk som möjligt och
det övriga parisiskt.
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
