- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofjärde årgången. 1925 /
462

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det tyska bidraget till Europas konst. Av Julius Meier-Graefe. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Julius Meier-Gr ae fe

inte musiken till för att upptaga en
otyglad personlighets alla infall, skapar man
ett musikdrama. Det nya i den stora
apparaten förvillar bort surrogatets
otillräcklighet. Redan det är typisk modern
imperialism. På samma sätt gör Böcklin
färgdramatik. Hans tavlor voro så mycket
bättre i början, då de möttes med
hätskhet av bourgeoisien och samlade en
själsligt orienterad minoritet kring sig.
Medan Leibls skola faller sönder, bildar
Böcklin skola, Franz Stuck et consortes.
Det kommer till en upprepning av de
gamla sofismerna från arkeologernas tid.
De nya ha endast företrädet av en bättre
organisation i sina villfarelser och en
omåttlig anspråksfullhet. Man målade
Adam och Eva så stora som möjligt
och trodde sig därigenom symbolisera
skapelsens allmakt.

Varje rörelse framkallar en reaktion.
Det är ej att undra på att det alldeles
intill denna symbolism frodades en
naturalism, som tog företeelsernas värld så
plumpt som möjligt. Ju längre Böcklin
förirrade sig in i sina saligas ängder,
dess närmare ryckte Menzel med sina
massiva gestalter. I grund och botten
finns samma materialism hos dem båda.
Denna tidens sjukdom blev hastigt
färdig med nästan alla lyckliga ansatser
från de tidigare åren. Förnäma människor
drogo sig tillbaka och blevo främlingar i
tiden. För att undgå Münchens förskämda
atmosfär flydde Leibl ut på landet och
hade snart ingen atmosfär kring sig alis.
Och han ägnade sig åt ett tidlöst
hantverk, vars stränghet icke lämnade något
kvar av Courbets store arbetskamrat.

På 90-talet, då man slog sig på
utgrävningar, erinrade sig en
utställningskommitté den längesedan förgätne
mästaren. Leibl mottog i sin bayerska by de
utsända med ohöljd misstro. Man kunde
endast med möda övertyga honom om
att det ej var fråga om någon förväx-

ling och att man verkligen ville ha honom
med på en utställning i Berlin. Ju mera
konsten avtynade, dess mer omfattande
bedrevs det konst. Även behovet av tavlor
ökades och till och med behovet av
kvalitet. Tyskland fick konstälskare. Då
man ej kunde täcka behovet i
hemlandet, vände man sig till Paris. Så
uppstodo hos oss förträffliga samlingar av
impressionisterna. Under deras inflytande
slog man sig hos oss på att måla
impressionistiskt.

Allt detta är icke glädjande och på
intet sätt intressant. Ungefär på samma
sätt har det varit överallt. I Berlin
förstod Liebermann att göra sig gällande.
Även för honom betydde tidens
omvälvning förluster. Liebermann efter 1880 är
mycket torftigare, sprödare och torrare
än den unge, en plockad fågel, men han
håller alltjämt ögonen öppna. Hans
gam-malberlinska egenskaper, bildning,
nykterhet, klart förstånd hjälpa honom mot det
nya Berlin. Även den kraftiga
oppositionen mot Wilhelm II:s despotiska lynne,
vilken lämnade rum åt judarna. Om en
senare kritik en gång kommer att gå fram
strängare emot honom än hans samtid,
så måste den ihågkomma den mark på
vilken han kämpade och från vilken han
icke vek. Gemensamt med Liebermann
söker Slevogt lysa upp Berlins
torftighet. Det lyckas honom bäst med hans
grafik, liksom överhuvud den tyske
målaren kommer längst med denna Dürers
arvedel. Slevogt har i instinktivt säker
anknytning till sin egen samtid gått
vidare på den av Chodowiecki påbörjade,
av den unge Menzel fortsatta linjen och
har blivit en illustratör av europeisk rang.
Louis Corinth, Tysklands mest begåvade
målare, en Courbet i sitt slag, tog Berlin
med sund cynism.

Det överensstämmer helt med vår
kulturs öden, att i en tid av begynnande
förvirring, då man rustade sig för en

462

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1925/0508.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free