Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Klas Fåhræus. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Strömbom
levelse och med en då mindre vanlig
tendens att analysera konstverket formellt.
Tidigare (1899) hade Fåhræus i
»Perpetuum immobile» gjort ett regelrätt anfall
mot akademierna. I vår gröna oerfarenhet
tyckte många av oss kanske, att det mest
verkade som en väl ordnad manöver mot
två prydliga men oskadliga gamla
kulturfästningar.
»Konstkritiska essayer», som utgavs i
julas, kan utan tvekan betecknas som det
hittills mest betydande dokumentet om
författarens insikt och överblick i de konstens
riken, där han skaffat sig andlig
hemortsrätt. Här har skriftställaren kommit i
jämnbredd med den utmärkte samlaren.
För Ord och Bilds läsare äro dessa studier
till största delen välbekanta, då de flesta
influtit som bidrag här. Men de förtjäna
att läsas i sammanhang, både för deras
halt-fullhets skull och för den klara och fasta
bild de ge av sin författare.
Titeln täcker exakt bokens karaktär. Det
är en mogen kännare av konst och
människor, en kritiker med fina känselspröt
och med respektfullt, rätt så objektivt
omdöme, som här klargör och gestaltar sin
personliga uppfattning av individer och
förhållanden. Till hela sin metod är den fri
från vetenskaplighet; verkar den bitvis
formellt bunden —• såsom i vissa allmänna
utredningar — beror det måhända mera
på amatörens ovana vid metodisk
framställning än på motsatsen. Om man har
anledning bruka ordet metod i detta,
personliga sammanhang, är den det slags
inlevelse, som han själv (i kapitlet »Kritisk
blick») betecknar som smakkännarens. Med
kritisk blick »förstår man ju i allmänhet
en förmåga att på en genare väg än den
långsamt prövande analysen tränga till
botten av en sak». Den förmågan besitter också
skriftställaren Fåhræus, liksom samlaren visat
sig äga den, skolad av mångårigt umgänge
med konst och skapande människor.
De skilda artiklarna ha både essayens
korta avfattning och dess ambition att ej
kartlägga ämnet utan karaktärisera det i
personliga pregnanta drag. Den yttre
formen har väl inte blott till längden
bestämts av deras ursprungliga ändamål —
tidskriftsuppsatsens. Framställningen
präglas i varje fall av den lättfattlighet och
det väl balanserade omdöme, som vi vant
oss att möta i en respektabel kulturtid-
skrift. Flera av studierna ha skrivits med
anledning av vissa aktualiteter. Ingen
verkar dock tillfälligt sammanfattad. Fåhræus
har här ställt stränga krav på sin stil.
Hans strävan efter målande bilder eller
sammanpressade epitet framträder
emellanåt kanske något för tydligt; i stort sett
är dock denna prosa fast och lugnt
gestaltande. Där finnas hela kapitel, som besitta
en klassisk prägel både genom sin osökta
myndighet och sin klart avvägda tyngd.
Dit höra i mitt tycke monografierna över
Zorn och Isaksson, liksom essayen om
»Kritisk blick».
Med undantag av en inte särskilt
betydande studie om två kinesiska huvud,
behandla essayerna enbart målarkonst. De
allmänt resonerande kapitlen i bokens
början och slut ge för den konstfilosofiskt
hemmastadde kanske inte något egentligt
nytt, men äro dock fängslande genom sin
personliga inlevelse. Behovet att mitt uppe
i allt umgänge med föremålen klara upp
estetiska begrepp och lagbundna
sammanhang framträdde tydligt — om också mera
fragmentariskt — redan i den äldre boken
»Konstverkets byggnad».
Han har nu lämnat den halvt
notisar-tade eller aforistiska formen och söker ge
en lugnt reflekterande utredning. I studien
»Koloristiska kriterier», som bygger på
mycken sovrad erfarenhet av värde, har
dock själva framställningssättet kommit att
bli en smula vilseledande. En läsare, som
ej är medveten om utredningens subjektiva
förutsättning, kan helt visst av den ytterst
bestämda tonen lätt få den
vanföreställningen, att den tidigare opponenten på
sistone blivit doktrinär och akademisk.
Uppsatsen »Kritisk blick», som jag tidigare
citerat, skildrar klart och träffande den
moderna typ av konstkännare, som bl. a.
författaren själv företräder på ett ganska
renodlat vis. »Den kritiska blicken», det
intuitiva smakomdömet framhålles här som
arbetsprincip för den moderne
konstkännaren. Helt visst har Fåhræus därmed
pekat på det mest oundgängliga redskapet i
en konstkännares och samlares andliga
utrustning. Inte ens en konstmuseiman torde
få sakna »kritisk blick», även om han i
ordet »kritisk» icke blott lägger betydelsen
av väderkorn för konstnärlig kvalitet utan
också förmåga till prövning och
efterprövning av sitt smakomdöme.
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
