Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sophie Adlersparre. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gurli Linder
kvinnointressenas talan. Men jag log, när
jag lät de kvinnor som här närmast avsetts
passera revy i mitt minne och bl. a.
särskilt erinrade mig Sophie Adlersparre,
Ellen Ankarsvärd, Rosalie Olivecrona, Eva
Fryxell, Fredrika Limnell, Therese Gyldén,
Gertrud af Klintberg, Sophie Whitlock,
Maria Ribbing, Agda Montelius, Hanna
Winge, Hanna Lindberg, Molly Rotblieb,
Calla Curman, Emmy Rappe, Matilda Silow
samt bland de yngre Ellen Key, Anna
Whitlock, Lotten Dahlgren, Ellen Fries,
Jenny Rossander, Gertrud Adelborg, Anna
Sandström, Karolina Widerström, Sigrid
Leijonhufvud. Nog må man le vid tanken
på den halsbrytande feminism som
kulminerade i bildandet av
Fredrika-Bremer-förbundet, den självsvåldiga karlaktighet
som bestod bl. a. i att väl skyddad i en
familjeinackordering, t. ex. hos en
domprost, studera i Uppsala, och i fall man
skulle bli läkare aldrig drömma om att få
ägna sig åt andra specialiteter än dem
som närmast angå kvinnor och barn, och
slutligen den bitterhet mot männen som
karakteriseras av följande bland många
andra vittnesbörd, avgivet av Esseide med
anledning av frågan om kvinnlig rösträtt:
Å ena sidan är jag hjertans villig att erkänna,
att frågor redan nu finnas och i långliga tider
funnits, för hvilkas rigtiga afgörande qvinnans omdöme
och hennes röst vore högt påkallad. Men hon är
icke mogen att gifva dem; hon har sjelf för litet
tänkt och erfarit; hon är för litet sjelfständig, bär
ännu alltför märkbara spår af omyndighetens och
målsmanskapets bojor för att duga till ett sådant
värf. Lika litet äro männen mogna för ett värdigt
samarbete med qvinnan, för att ej tala om hur
fjerran den allmänna meningen står från ett
rättsmedvetande af denna högre art. Kort sagdt: Rättvisan
är för mig ej tillräckligt motiv; den är ett ädelt
utsäde, men är jorden icke beredd eller årstiden
icke rätt väld, så blir af det ädla sädet en värdelös
skörd.
Att nutiden står så gott som alldeles
främmande inför Esseides personlighet och
gärning erinras man kraftigt om vid
genomläsandet av hennes biografi; och tillika
om hur mycket som sopats bort ur minnet
hos oss som voro med då hon ännu
levde och verkade. Någon mera kompetent
att återställa Esseide livslevande inför
nutiden än hennes brorsdotter Sigrid
Leijonhufvud kan ej tänkas. Hennes
framställning är grundad på intim personlig
kännedom och på ett överströmmande rikt
material, som sovrats och utnyttjats med kun-
skap, skärpa och vederhäftighet och ej
minst med en objektivitet, som ter sig
särskilt sympatisk när man tar i betraktande
de nära släkt- och vänskapsrelationer hon
stod i till Esseide. Sigrid Leijonhufvud har
här lämnat ännu ett ovärderligt bidrag till
svensk kulturhistoria och fyllt den stora
luckan mellan Fredrika Bremer och nutida
kvinnorörelse.
Både på möderne och fäderne tillhörande
gammal svensk adel var Sophie
Leijonhufvud, liksom Ellen Key, en ättling av den
förnäma svenska herrgårdskulturen. Båda
växte upp på egendomar i Smålands
fagraste trakter och erhöllo ali den utbildning
som då stod unga flickor till buds. Båda
upplevde ekonomiens sammanbrott och
smärtan att se barndomshemmet gå över i
främmande händer, och båda kände från
sin tidiga ungdom inom sig krafter att
ge sitt liv en annan och rikare utveckling
än den tidsförhållandena medgåvo. Båda
bröto sig också sin egen väg, och en lång
tid arbetade de samfällt. Med sin visionära
skarpblick att upptäcka unga krafter lät
Esseide sig angeläget vara att binda »denna
unga och lyckliga penna» vid Tidskrift för
hemmet. Visserligen förekommo
meningsbrytningar dem emellan. Men Esseide vill,
säger hon, ej giva vika för sin dunkla
farhåga att de skola växa ifrån varandra,
utan hoppas att om de även, med de
många olikheter som alltid funnits och
några nya som sedan tillkommit, skulle i
vissa fall gå skilda vägar, det dock skulle
vara blott till en tid för att sedan
återfinna varandra på en högre ståndpunkt.
Men när Ellen Key med klarsynt intuition
och brinnande hjärta blottade den
intellektuella torrhetens och ensidighetens faror
och lyfte upp känslolivet och den
kvinnliga egenarten ur den försummelse hon
ansåg dem vara utsatta för, inträdde full
brytning mellan henne och Esseide, en
brytning som berörde även religiösa och
skönlitterära åsikter. När man nu är i tillfälle
att se denna strid historiskt, finner man
— som ju är vanligt i dylika fall — att
båda hade rätt samt vidare att olikheterna
framhöllos så starkt, att allt det
gemensamma alltför mycket bortskymdes. Inte
minst rätt hade väl Esseide i sina farhågor
för konsekvenserna av vantolkningar av
Ellen Keys idéer. Så främmande och
oförstående inför dem som hon numera fram-
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
