Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sophie Adlersparre. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sophie Ad ler sp ar ?’e
ställes var hon ingalunda. Men hon var en
mycket klok taktiker och mån om att ej
äventyra vad som vunnits. Bittra ord fälldes
å båda sidor, men den ömsesidiga
aktningen och vissheten om renheten i
avsikter hos motståndaren svek aldrig. Och på
Sophie Adlersparres kista låg en liten
bukett vilda blommor plockade av Ellen Key.
Redogörelse för förloppet av denna strid
tillhör ett annat sammanhang, men jag har
velat erinra om den, därför att en senare
tid alltför ofta spelat ut Ellen Key mot
Esseide i för den senare klandrande och
förringande syfte.
Stort intresse erbjuder berättelsen om
förberedelserna, starten och senare
utvecklingen under nära tre decennier av Tidskrift
för hemmet, en utveckling som bl. a. visar
hur stort inflytande Esseides engelska resor
och förbindelser utövade. Redan år 1856
gör Sophie Leijonhufvud bekantskap med
en annan ung flicka, Rosalie Roos, som —
något för den tiden tämligen enastående,
åtminstone för en kvinna — tillbringat fyra
läro- och vandringsår i Amerika. När så
Herthastriden blossar upp omkring Fredrika
Bremer, gör Rosalie Roos (En ropandes röst)
det mest sakliga och värdiga inlägget.
Mellan Sophie Leijonhufvud och henne utvecklar
sig därefter en varm vänskap, grundad på
gemensamhet i åsikter och framtidsmål.
Närmast föranledd just av Hertha-striden
uppstår så hos dem önskan om »en tankens
skola i form av en kvinnotidskrift». Efter
ett oändligt dryftande och mycken ängslan,
som nu förefalla både lustiga och rörande,
kom äntligen tidskriften till stånd 1859, ej
minst genom en kraftig manlig insats,
nämligen av d. v. professorn i allmän lagfarenhet
och romersk rätt vid Uppsala universitet,
Knut Olivecrona, med vilken Rosalie under
tiden gift sig. Det blev emellertid ingen
tidskrift för kvinnan utan för hemmet.
»Vi tro», heter det nämligen i anmälan,
»att ingenting godt vinnes genom ensidighet,
och det vore derför vår lifligaste önskan att
kunna vinna tänkande och upplyste såväl
mäns som kvinnors intresse för vår sak.» Man
ville ta gemensamma krafter i anspråk och
vädja till gemensamma intressen. Och
sålunda blev det, på grundval av samarbete
mellan man och kvinna i den ömsesidiga
förståelsens, ej uti isoleringens tecken som
Nordens första kvinnosakstidskrift
framträdde. Detta samarbete uppgav Esseide
aldrig. Det var enligt hennes åsikt av så
vital betydelse, att om hon levat när
propagandan för den kvinnliga rösträtten
ansågs böra läggas på en särskild förening,
hade denna aldrig blivit uteslutande kvinnlig,
och den etikett av kamp mot männen som
den därigenom erhöll och den bitterhet
som därigenom utlöstes hade undvikits, i
varje fall ej blivit så könsbetonad.
Tidskrift för hemmet! Vilket forum var
den ej för tidens alla frågor, hur
uppmärksammad var den icke av den övriga
pressen, och hur högt stod den ej även
litterärt! Den är en ovärderlig dokumentsamling,
som i nästan lika hög grad avhandlar den
andliga kulturen som de speciella
kvinnointressena, och den ger en utmärkt exposé
av de idéer och deras omsättning i
verkligheten som utgöra Esseides livsgärning.
De tidningar som i våra dagar göra anspråk
på att föra kvinnornas talan ha sannerligen
skäl att avundas, lära av och ödmjuka sig
inför Tidskrift för hemmet.
Efter åtta år drog sig Rosalie Olivecrona
tillbaka från det gemensamma
redaktör-skapet. Men då hade Esseide nått en
mognad och en kraft, som hon till en början,
i jämförelse med väninnan, saknat. Inte
utan en smula bitterhet skriver denna
under brytningstiden:
Då vi först lärde känna varandra, lyssnade du
med ett slags fruktande misstro till mina åsigter i
saken, och om du än ej ogillade dem, tyckte du
dock att jag gick bra vida. Försiktigt och rädd för
att någon skulle stöta sig på dina ord, då det gällde
att uppträda som förespråkare av qvinnans sak,
började du din skriftställarbana i Tidskriften. Nu
uttalar du däri många satser, hvilka jag anser alltför
vågade. —
Det var närmast angående den
kommunala rösträtten — som kvinnan visserligen
redan ägde, men föga brukade — samt
representationsreformen som meningarna
bröto sig mellan de två redaktriserna.
Rosalies åsikt var att tidskriften borde ställa
sig utanför dessa frågor. »Jag kan ej»,
skriver hon, »annat än ge Knut rätt då
han säger: ’hvem berättigar Tidskriften att
tala i den svenska qvinnans namn? Detta
förfarande är lika egenmäktigt, lika
opå-kalladt som Fäderneslandets påstående att
det för det svenska folkets talan.» Man fäster
sig vid orden »ge Knut rätt.» Äktenskapet
med den intelligente, skicklige men
konservative juristen hade naturligtvis utövat
ett stort inflytande på Rosalies sätt att
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
