Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sekelskiftets finlandssvenska skalder. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Castrén
andra avseenden var denna tid en
brytningstid.
Den var det i socialt hänseende.
Under dessa samma år kring 1900 vann
den dittills i Finland nästan okända
socialismen sitt första stora uppsving.
Arbetarmassornas genombrott kom med
storstrejken 1905, som icke blott
lättade det ryska trycket utan också gav
oss enkammarrepresentationen i stället
för fyrståndslantdagen. Även detta
tryckte sin prägel på den generation, som
vid denna tid trädde ut i livet, vare sig
den sedan med glädje eller bekymmer
såg dessa tidens tecken.
Vidare färgades den svenska
ungdomens tankar och känslor av utsikterna
för den svenska kulturens och det
svenska språkets bestånd i Finland. Det var
uppenbart att svenskarna icke längre
kunde behålla den ledning de dittills på
alla områden innehaft i landet, utan att
nu en hård kamp skulle begynna för
den svenska bildningens, det svenska
språkets och den svenska stammens
bestånd. Känslan att tillhöra det hotade
mindretalet ger sin mörka färg åt de
flesta av våra dåtida svenska skalders
diktning.
Och slutligen var tiden också litterärt
i viss mening en brytningstid. Då
Topelius och Tavaststjerna dött 1898 var
det nästan tyst i Finlands svenska dikt.
Den enda betydande skald den då hade
kvar var Mikael Lybeck, som
emellertid först några år senare visade hela
styrkan av sin begåvning. Det tycktes
för ett ögonblick som skulle den gamla
spådomen från adertonhundratalets mitt
gå i uppfyllelse att den svenska dikten
i Finland skulle tystna för alltid.
Då trädde en ny släkt fram. Arvid
Mörne debuterade 1899, Hjalmar
Pro-copé och Jakob Tegengren 1900, Bertel
Gripenberg 1903.
Hjalmar Procopé år den äldste av
dem, till åren mitt emellan Tavaststjerna
och Mörne; då hans debutsamling utkom
var han redan över trettio år. En lång
tradition har bjudit att Finlands skalder
skola födas på landsbygden eller i någon
småstad helst i Österbotten. Procopé är
ett av de få undantagen från denna
tradition; han är född i Helsingfors, och
hans dikt bär en tydlig prägel av
stadsbarnet, som åren gjort till publicist och
bohéme. Han är, enligt sin egen
bekännelse, »en man av trottoaren», vars
»värld är vagnars vimmel i ångor av
benzin», vars barndomsminnen föra till
stilla rum med gamla möbler vid tysta
gator på den tid, då telefonen icke ännu
ringt friden ur hemmen, och som längtar
tillbaka till detta gångna sekel, då himlen
tycktes mer blå och jorden mer grön —
och lyktorna voro väl färre då,
men stjärnorna säkert flere.
Och denna hans stadsfödda sångmö
lockar honom ibland att dikta lediga men
ganska tunna dikter om små flickor med
nätta vrister, som trippa på trottoarerna,
och annat dylikt. Men hans dikt har,
lyckligtvis, också starkare toner.
Tiden gjorde även Procopé till en
politisk skald. I hans första samling
vittna strofer, som bestå nästan
uteslutande av tankstreck, om censurens
härjningar. Och ändå lät den — som
häftets slutstrof — den strof stå kvar, som
klarast bebådade den tid, som verkligen
en gång skulle komma:
Du lyssnar . . . Förnimmer du redan rop
längs ljusnande torg och gator,
där, följd av en ständigt växande hop,
framskrider en triumfator?
Kanhända du redan skönjer hans drag
och ser vad vi andra blott ana . . .
Säg, höjer han ej emot strålande dag
en länge förbjuden fana?
Det var ett vittnesbörd om hur mitt
under de mörkaste tiderna tanken på en
578
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
