Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sekelskiftets finlandssvenska skalder. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sekelskiftets fin la n dssvenska
skalder
självständig framtid för Finland levde
och sökte sig uttryck i dikten — även
om endast få, om någon, drömde om
att vi själva skulle uppleva, att
triumfatorn i spetsen för sin vita här och
den svenska brigaden skulle rida fram
längs Helsingfors gator. Procopés
politiska diktning följer sedan
tidsstämningarna åt, men alltid med en
tydlig dragning åt det aktivistiska. Dock
föra dessa dikter oss knappast in till
det djupaste och mest personliga i
hans sinne, hur ärliga och uppriktiga de
än äro.
Mer av sin personlighet ger han i de
dikter, som stå i sammanhang med de
sociala rörelserna. Han känner sig själv
som en som står utanför det borgerliga
samhällets trygga fack. Han är den
ensamme, bohëmen; den gestalt han
älskar högst och som oftast återkommer
i hans diktning, är den förlorade sonen,
visserligen i en utformning av parabeln
som skiljer sig från den bibliska däri,
att denne förlorade son icke omvänder
sig, utan hellre stannar ute bland svinen
än han ångrande och ödmjukt återvänder
till sin faders hus för att slå sig ned vid
den gödda kalven. Han känner med de
lidande och de fattiga, med alla dem
som — liksom han själv — stå utanför
ljuset och rikedomen. Han kan till och
med kort fore storstrejken dikta en
revolutionsdikt som »Hagars söner» —
dikten om dem som endast äga sina
drömmar och sitt hat:
Vi äga ingenting på hela jorden,
men våra kinder rodnade av skam,
då våra bröder trängdes omkring borden,
att dela arvet efter Abraham —
Vi åldras ej, vi äro evigt unga,
och starka sånger ljuda på vår tunga
och jubla takt till våra fötters tramp.
Vi äro stormens förebud i natten,
som nalkas, brusande likt vreda vatten
och härars gny och tunga hovars stamp.
Hjalmar Procopè.
Se, kvava hänga fästets alla skyar
och världen osar likt en giftig svamp.
Du stolta hat, som föder och förnyar,
hav tack för det du fostrat oss till kamp!
Men någon verklig social
tendensdiktare blev han dock aldrig. Hur stark hans
medkänsla än var, fanns det dock alltid
något som höll honom på avstånd från
massorna. Snart efter storstrejken, som
betydde massornas uppmarsch, diktade
han »Trasparaden»; han hör
arbetarledens tramp från gatan och han ser
deras blodbaner:
Med ögon, som blodsprängts av ondska
och svullnat av dryckenskap,
med käkar, dem nöden vässat,
och flämtande tyfusgap,
drog fram det hungrande trastroll,
som kallas proletariat
och andas kring hela världen
sitt väsande huggormshat —
sitt hat till alla de rika,
som sitta i egna hus
och leva på hyror och räntor
och tända elektriskt ljus,
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
