Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sekelskiftets finlandssvenska skalder. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sekelskiftets fin la n dssvenska skalder
den har många olika toner: den kan
dansa fram graciös och kokett, men den
kan också bli stor och stark och skapa
vida, gripande syner ut i de stora
rymderna. Han är en av de få finländska skalder
som skapat en tankediktning av betydelse.
Från Procopé till den åtta år yngre
Arvid MöRNE är steget ganska stort. Hans
bana har också varit en annan: han har
haft fastare förankringar i samhället än
Procopé, han har varit
folkhögskoleföreståndare och han är docent vid
universitetet. Debutboken »Rytm och rim» var
till största delen fylld av en solljus, lätt,
ungdomlig lyrik. Men i flera dikter
syntes dock redan skuggorna, som föllo
över landet. Framför allt i den stilla,
vackra »Kväll i Lauterbrunnen», där
fosterlandets krav på dem, som då voro
unga, borta i främmande land trängde
sig på hans sinne:
Mitt släkte hör till dem, som måste fylla
det stora värv, som växer ut till bragd,
som lever kvar när våra gravars mylla
av nya släkten är i tegar lagd.
En gång, när trädens skuggor falla djupa
och ljusen tindra milt i Finlands nejder
och gammal saga täljs om män, som stupa
för fosterlandet i dess stora fejder,
de unga blicka ut i kvällens blå,
de tåras inför sina fäders minne,
det gror en tanke djupt i deras sinne:
Det måtte varit skönt att leva då!
Mörne gick ut i livet och i dikten med
den stora, fasta och upplyftande
känslan att äga ett kall att fullgöra. Den
ljusa lyriken från hans första
diktsamling försvinner, och i stället ljuda
kamp-och stridstoner i hans dikt. Han blir
aktivismens främste talman i poesin,
liksom han för övrigt också i handling
sluter sig till den; i den sociala frågan
träder han likaså fram som utpräglat
radikal; och hans diktnings kanske
starkaste inspirationskälla blir svenskheten.
Han vill icke vara åskådare, betraktare,
Arvid Mörne.
som Procopé, han vill gripa in i
händelserna, han vill att hans dikt skall
egga till handling. Och han har ett
obetvingligt behov att känna att han går
i spetsen för den nya tiden, att han är
en föregångsman, som mängden en gång
skall följa:
Blott det är lycka
att framåt i det första ledet rycka
och känna hjärtat slå i farans stund.
Blott det är ära
att reda skördar, som vi icke skära,
och se hur drivan yr igen vårt spår.
På denna jord, som med vårt liv vi frälsa,
skall efter oss ett frigjort släkte hälsa
den nya tiden, när i ax hon går.
Denna känsla av jubel att tillhöra det
nya ger Mörnes dikt på detta stadium
en intensiv motsättning till Gripenbergs,
där ett av de starkaste motiven är stolt-
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
