Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sekelskiftets finlandssvenska skalder. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gtinnar Castrén
heten att tillhöra det till undergång vigda
mindretalet, som kämpar för ideal, vilka
obönhörligt äro dömda att sjunka i
graven. Det är först efter bittra
missräkningar som Mörne slutligen kommer till
känslor, vilka ha likhet med Gripenbergs.
Den första av dessa missräkningar
upplevde han i fråga om kampen mot
ryssarna. I stället för det eniga folk han
drömt om fann han ett söndrat och
splittrat, som sökte kompromissa eller
ödmjukt föll undan för hotet eller också
grävde ner sig i steril juridisk
bevisföring i stället för att handla. Det folk,
för vilket han i Lauterbrunnen drömt
om att offra sig, ter sig nu för honom
som »det svaga i gärning, det stora i
orden», och då Finlands kuster nu höja
sig ur havet för hans syn tänker han
icke på lyckan att där äga étt värv utan
på något helt annat:
Det land, som stiger ur vågen i dag,
mitt hjärta ej mera tänder
som förr, då jag bredde av längtan svag
min famn mot de älskade stränder.
Det land, där min lycka blommat en tid
i stunder ljusa och korta,
det land, som var tanke hänger vid,
som gav mig en tro, ett mål, en strid,
det landet, det landet är borta.
Men om han förlorat tron på det folk,
som dittills varit Finlands folk, så har
han nu i stället vunnit tron på det folk,
som skall bli Finlands folk — arbetarna.
Också han förnimmer som Procopé ■—
och än tidigare än Procopé — de
hotande rösterna och det tunga trampet
av de skaror Procopé än kallar Hagars
söner än Trasparaden. Men Mörne
stannar icke som Procopé bland åskådarna
på trottoaren; han känner att hans plats
är inne i ledet, eller snarare i spetsen
för denna skara. Diktsamlingen »Ny tid»
från 1903 inledes av en programdikt:
Den sång, som skapar tiden ny,
skall födas i fabriken
vid hjulets dån och remmens gny,
skall brusa genom sömntyngd by
som vårens flöde, grått av dy
från överfyllda diken.
Den röda fanan lyser för honom som
en »hägring av folkets egna drömmar»,
som ett framtidslöfte och som en
symbol för hans egen framtidstro. Men ändå
slutar denna samling med en mörk,
bitter epilog. Den nya tiden, den röda
fanans tid, som han själv arbetar för, skall
icke ha någon plats för hans dikt, och
han känner sitt sinne tryckas ned av ali
den tyngd, som vilar över landet:
Mitt strängaspel är sprucket.
Ett nytt står ej att fås. —
Ty rytmens ande brusar blott
i bröst som håves fritt,
och rimmets stänk mot solen
är sjö i grönt och vitt,
men kamp i grå och iskall mist
är ödet, som vart mitt.
I sju år, sju »döda år» kallar han
själv dem, varade den tystnad, till
vilken hans lyrik blev dömd. Då den åter
ljöd var den, så snart tanken gick till
de gångna årens strider, full av
bitterhet. Alla hans drömmar om lyckan att
stå i det främsta ledet, om att gå i
spetsen för den nya tiden äro nu förbi.
Den röda fanans, hans fanas, seger
under storstrejken bragte honom endast
besvikelser. Han är lika främmande bland
den nya tidens människor som han
varit det bland den gamlas. Hans ungdom
är förbi, hans väg går mot grubblet och
ensamheten, där förgängelsetanken allt
oftare kastar sin skugga över dikten.
Blott en tanke bevarar han ofläckad
och helig genom hela sin diktning: sin
svenskhet. Då ’han förlorat tron på att
Finlands folk i sin helhet skulle fylla
sin plikt i kampen mot Ryssland, sådan
han fattade den, vände han sig i
»Höstkväll på skäret», inledningsdikten till
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
