Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sekelskiftets finlandssvenska skalder. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G it n nar Castrén
Ensam under fästet
slingrar stigen som jag går.
Har han något mål i fjärran
ensam jag det når.
I sådana dikter har han slutligen nått
den samlade ro hans väsen traktat efter.
Men det är dock endast i sällsynta
stunder detta sker. I hans själ bor det
krafter av vitt skilda arter, som sträva åt
olika håll, och det är icke ofta de unna
honom den glömska av den egna
personligheten, av dess strävanden och av
dess medvetna vilja, som ensamt skänker
den djupa, stora friden.
Jakob Tegengren, som samtidigt med
Procopé och Mörne trädde in i
litteraturen, är som skald i mycket deras
motsats. Politiska och sociala strider ha
nästan ingen plats i hans dikt.
Kunde jag sjunga de väckande
ord, som klunge av kraft och mod,
nu när dödsmörkret släckande
dränker mitt land med sin kalla flod!
Kunde min stormsång tala
manligt och stolt sin starka harm,
kunde den hinna de svala
hjärtan, som vila på sömnens arm!
Så önskar han under de svåraste åren
vid seklets början, men hans önskan är
förgäves:
Fåfängt jag tigger. Snyftande
skakas mitt bröst av bitter gråt:
alla de stolta och lyftande
ord, jag ville ge vingar åt,
stelna döda, och anden,
stormsångens ande, från mig flyr.
Måhända är det därför att hans dikt
icke kan uttrycka dessa känslor, som
då helt fyllde sinnena, som den från
människornas världar så fullständigt drar
sig bort till naturens riken. Hans
österbottniska hembygd blir hans diktnings
ämne och hemvist — havet med dess
mörka, hemlighetsfulla djup, där aningen
ser de drunknades benrangel med de
skrattande skallarna, slätten, där han
söker sig fram i vinternattens snöyra,
lyst av några små ljusglimtar ur ett
fönster, ödemarken — och framför allt
ödemarken —, dit han söker sig för att
finna den ensamhetens höga ro, som är
hans sinnes högsta längtan, fjärran från
tidens stormar, av vilka blott sällan ett
sus når fram till dessa hans doldaste
tillflyktsvrår. Det är om älgarnas strider
han diktar, icke om människornas, det
är om ödemarkernas rovdjur lon han
sjunger, icke om dem som härja bland
människorna i hans land. Men i dessa
världar, tystnadens stilla, stora världar,
lever han i dikten sitt liv med sitt
väsens rötter djupt nere i denna sin
hembygds mark, och med blicken riktad mot
drömmarnas världar. Ty en drömmare
är han, och hans lycka är drömmarens
lycka:
Där kom en främmande fågel till drömmarn
en kväll också,
när stjärnorna stilla tändes i rymdernas djupa
blå.
Han hörde vingesuset som en viskning ur
kvällens vind;
han kände vingarnas smekning som svandun
emot sin kind.
Det var kärlekens vita fågel. Dess främmande,
sköna sång
klang högt i drömmarsjälen som ett jublande
vattensprång.
Den kom med växande stjärnor ur rymdernas
djupa blå; —
den flög med slocknande stjärnor mot
rymdernas bleka blå.
Den dikt som växer fram skapad av
vildmarkens och havets enslighet får icke
någon livlighet eller rörlighet, gång pä
gång vänder i den igen ungefär samma
stämningar, där blott den
uppmärksamme läsaren skönjer nyanserna och
skiftningarna, dem skalden med hängiven
kärlek söker fånga. I diktbok efter dikt-
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
