Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sekelskiftets finlandssvenska skalder. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G u ii ii a r Ca s t r é n
icke endast hans eget temperaments
längtan efter de stora sensationerna,
utan ock en tydlig reaktion mot det
betänksamma, tunga, försiktiga allvaret
omkring honom.
I hans dikt, i dess smidiga rytmer, i
dess heta sinnesrus, i dess jublande
ögonblicksdyrkan kom det något av den
fest och den livsglädje, som utlöste
förtryckta och halvkvävda ungdomskänslor.
Och i hans romantiska längtan mot de
stora upplevelserna, mot allt det
gränslösa och vida bröt det ut något av det
som samlat sig i de ungas sinnen, som
blivit beklämda av ali visdomen och
försiktigheten hos de ledande i landet. Det
är något av samma reaktion mot den
grå tidsstämningen som hos Procopé
och Mörne, men i en annan form.
Kritiken konstaterade icke utan
förvåning att i Gripenbergs diktsamlingar
från dessa 1900-talets första år icke
förekommo några fosterländska dikter av den
vanliga typen, inga halvdolda
hänsyftningar på det ryska förtrycket, inga
symboldikter, i vilka de politiska
känslorna tolkades. I själva verket står
Gripenberg i sin diktning på denna tid de
politiska aktualiteterna långt mera
fjärran än vare sig Procopé eller Mörne.
Den sociala rörelsen lämnar honom
alldeles oberörd. Och svenskheten griper
icke honom då på samma sätt som den
grep dessa hans skaldebröder. Han var
icke heller bunden vid det svenska
Finland med sådana band som de. Han
var — i likhet med Mörne — född i
inlandet och hade sina starkaste
naturupplevelser därifrån, och därtill kom att
hans fader varit finsksinnad; han själv
hade icke som Mörne avsiktligt och
medvetet banat sig väg till den svenska
befolkningen. Havet och skären betyder
då som framdeles intet för hans dikt.
Strävar Mörne att uttrycka fiskarens och
seglarens sensationer, så är Gripenberg
ryttare och jägare — idrotter som knyta
honom vid inlandets vägar och skogar.
Hans första stora fosterländska dikt blir
också en allmän hyllning till det
Finland, som är ödemarkernas och
skogarnas land, inlandet, fjärran från det
svenska Finland:
Det skönaste landet är landet i norr,
där åkern ger vika för skogen,
där marken är stenig och karg och torr,
■ ej rörd av spaden och plogen,
där väldiga furor med mossig bark
mot himlen trotsande sträva,
och högt över tigande ödemark
bland skyarna örnar sväva.
Den bekännelse han där avlägger
förblir han trogen. I det finska Finland, i
sin släkts forna tavastländska hembygd,
söker han sig sitt eget hem, i dess
natur finner han den omgivning, där hans
själ ensamt trives, hur fjärran han än
står dess befolkning. Det är den
olösliga gåtan i hans väsen:
Jag älskar en frusen, en fientlig jord,
den hårdaste jord som jag känner,
en jord vilkens folk av de bittraste ord
en dödsring omkring mig spänner.
Men brinner där hat blott i mänskornas bröst,
så stiger där kärlek ur jorden;
vid furornas mummel, vid moarnas röst
jag glömmer de sårande orden.
På myren, på åsen, på slingrande stig
osynliga vänner mig följa —
du fiendeland jag vill stanna hos dig
tills tystnad och glömska mig hölja.
Där har han också stannat.
Då massorna, de röda massorna, rycka
fram, till vilkas tramp Procopé lyssnade
med en blandning av sympati och
obehag, i vilkas spets Mörne drömde om
att tåga, tog Gripenberg snart nog sin
position, som var en helt annan än
desses. Kanske levde där kvar hos honom
aristokratiska godsägarinstinkter,
nedärvda från förfäderna, men säkert väckte
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
