Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Oxe-Thomas. Episk dikt av Alexis Kivi. Översatt till svenskan av Åke Laurén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alexis Kivi
dån och buller, knakande och skrammel.
Däremellan dock i bättre stämning
gick han pratande med sina oxar
som en vän små stickord ger åt vänner.
Tills med ens i högsta grad förgrymmad
mannen hojtar till och vidjan viner,
luftens vindar slår, men sällan oxen.
Så han stökade i gårdens sysslor,
följande de gamla kända stigar,
tyst och sluten ali sin levnads dagar,
trogen som en hund i alla skiften.
Knappt ett annat byalag han skådat
och en annan socken såg han aldrig.
En gång blott till Herrars boning kommen
fick han höra egen kyrkas klockor.
Det var då, en kvalmig sommarsöndag,
drypande av svett han stod i stocken.
Detta erfor han av livets ävlan
bortom egna gårdens krets den slutna
denna solskens heta dag i stocken.
Undras sen att ej hans sinne sökte
bättre kännedom om vida världen.
Ej han rördes av dess glans och buller.
Ensam traskande vid sina oxar
frestelsernas röst hans hörsel skydde.
Aldrig kröktes här hans arm vid glaset
att sin lust i vinets nektar finna.
Aldrig såg hans blick med lysten trånad
bort mot kvinnobarmens rosenkullar,
mannasinnets villosamma nejder.
Dock en svaghet bar han genom livet,
den han delade med mången annan:
Plägade om sön- och helgdagskvällen
röka tvänne pipor »ryska blader»,
när han gick att sina ök beskåda,
vandrande i gårdens betesmarker.
Det är sommar, varm och ljuvlig sommar,
lugn och solklar helgdag. Byns
befolkning
från sin kyrkfärd redan återkommen
och bespisad strömmar ut kring nejden;
ungdomen att sina nöjen söka
samlar sig från alla håll och kanter
där dit lynnets läggning starkast drager.
Snart är jublet löst, och allestädes
hör du slag av glädjens andes vingar.
Där på sluttningen av höga kullen,
Soiniolas stenbemängda backe,
gungans svängning högt mot himlen
stiger,
gungan går och vita dukar fladdra.
Vänd din hörsel så i annan riktning.
Bort vid byavägen hör du spakens
skarpa smäll, där käckt de unga männen„
delade i två motsatta läger,
kämpa nu, med trissan som sitt
vapen-Men var rasar barnens muntra skara,
livets morgonfolk det unga, ystra?
Där i åkerlindans gröna sköte
gnyende i lekens lust de sväva.
Men var dväljes Thomas denna dagen?
Ej han syns vid gungan, ej därborta
att med trissans kast sin tid förnöta.
Hän till sina oxar ses han vandra
med sin kära pipa gömd i fickan,
ned till beteshagens branta sluttning
invid forsens bråda fall vid kröken.
Dit allvarlig han sin kosa ställer.
Snart han finner sina vänner båda,
Luiki där och Poika där den andra.
Nu man ser dem nya krafter samla,
flitigt betande i aftonstunden
mjuka lindans friska gräs som doftar,
medan hög och blank står
helgdagshimlen
över dem och solens härd utsprider
värmande sitt sken och gökens låtar
sända ekots genljud genom nejden.
Mysande förnöjd sig Thomas sätter
ned bland brantens stubbar till att röka,
söker fram ur fickan stål och flinta,
fyller pipan med de ryska blader.
Han slår eld, och snart ses röken vältra
sig i runda moln kring mannens huvud,
där med välbehag hans blickar följa
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
