Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Oxe-Thomas. Episk dikt av Alexis Kivi. Översatt till svenskan av Åke Laurén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oxe- Th o m a s
Poika, Luiki, sina ök de båda,
som han själv en gång har valt och fostrat
upp till ett par värdefulla oxar,
vilkas like sällan sågs i styrka.
Nedför livets utförsbacke redan
deras enahanda dagar glida;
snart i tjugu år de burit oket
genom vintrars köld och somrars hetta.
Men ännu i deras grova lemmar
dväljes märg och kraft för livets strider,
än i åratal på Kaimas åkrar
tåga de i takt vid Thomas’ tygel
framför plogen under fasta oket.
Så förnöjd en sommarsöndag sitter
Oxe-Thomas rökande sin pipa,
medan glädjen rår och leken rasar
helgdagskvällen ut i byn, där gungan
svingar knarrande vid sång och jubel
högt mot himlens höganloft och trissan
ilar fram längs dammomhöljda vägen.
Men märk väl, nu vandra Thomas’ oxar
bort till annan betesmark från ledet.
Längre bortåt ses de nederstiga
närmare till forsens djupa fåra,
ned till sänkan invid dikesgölen.
Som en trogen vän dem Thomas följer,
sätter sig vid sänkans branta sluttning,
sitter så och stoppar om sin pipa,
och slår eld, och snart på nytt han
sänder
kring sig rökens stålblå virvelhopar
blickande med välbehag och löje
nedåt rakt framför sig, där han skönjer
sina älsklingar i oxars skepnad.
Men omsider solens aftonvärme
liksom forsens milda brus betvingar
med ett envist våld vår man att sjunka
medvetslös i sömnens armar neder.
Lutad mot en mossig sten han vilar
trygg och rak med näven tryckt mot
bröstet.
Drömmande ännu om sina kära
mumlar han i sömnens värld försjunken.
Än helt barskt han ropar till sin Luiki,.
än han klandrar Poikas gång i redet,,
än med milda smeknamn dem tilltalar..
Så med sina oxar hörs han orda,
stökande på drömmens fält och gärden.
Nedersjunken ren är solens skiva,
natt har kommit, himlen överdragits
nu av moln, som sommarns natt
fördunklat.
In bland våta sänkans snår och vide
öken gått och lagt sig ned till vila.
Men alltjämt hörs Oxe-Thomas snarka
drömmande vid mossbelupna stenen.
Forsens milda brus hans vaggsång
sjunger.
Än en tid förgår, tills kärrets gubbe
uven skyggt sin dolda dagkvist lämnar.
Ned mot forsens bras den ställer kosan,
flygande på tunga mjuka vingar.
Då och då dess dystra läte ljuder.
Seglar, gör en krets där mannen sover,
höjer än sitt hemska skrän och flyktar
in i nattens dunkel och försvinner.
Men då vaknar Thomas ur sin slummer,
rusar upp förskräckt av dödsbudslåten
rätt med sällspord fart den tröga
mannen,
och så står han där en stund och stirrar*
kliar sig i luggens borst, tills äntligt
vägen hemåt han besluter vandra.
Så tillbragte Thomas helgdagskvällen
med de oxars par i beteshagen,
så med dem, sitt käraste på jorden.
Men en dag då Thomas gått till skogen*
bärande sin yxa under armen,
kom en slaktare från stån till gården
i sin klädesrock, och mannen frågte:
»Finns det kött i Kaimala till salu,
slaktningsboskap, gödda kräk som duger?»
Märkte då de oxars par i stallet,
stora, vördiga, likt vilda älgar
vuxna upp i Tapiolas lunder.
Så förtjust i dem blev slaktarherren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
