Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Abu-l-Ala från Maarra. Av Axel Moberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Moberg
ning. I denna fick den sedermera, under
700-talet och därpå följande århundraden,
uppblomstrande muhammedanska
arabiska poesien sin klassiska förebild. Men
naturligtvis gick det här som eljest, där
en »klassisk förebild» lägger sin tunga
hand över skapandet. Få voro de som
med levande ingivelse kunde föra den
gamla diktningen vidare — otaliga voro
efterklangsdiktarna, som aldrig tröttnade
att upprepa de gamla beundrade
mönstren och själva beundrades därför. I islams
storstäder och kulturcentra sutto de, i
Damaskus och i Bagdad, i Basra och i
Nisapur, men på taktfasta versfötter
gingo de ut i öknarna, där deras
föregångare levat, och gräto vid spåren av
den älskades övergivna lägerplats,
be-skrevo öknarnas sandhav och deras
sten-strödda dalgångar, som de aldrig sett,
kämpade som de gamla beduindiktarna
de ödsliga viddernas kamp mot hunger
och törst, mot vilda djur och vilda
människor och skildrade de ädla kameler eller
de rashästar, som de aldrig ägt och icke
skulle ha förstått sig på, om de ägt
dem.
Redan i den gamla äkta beduindikten
var icke allt nätur och upplevelse —
mycket var också förkonstling och
ordalek. Långsökta bilder och omskrivningar
kunna föra tanken på den nordiska
skaldediktningens »kenningar». Här var nu en
anknytningspunkt för den förkärlek för
det sökta, som alltid tillhör en
klassisistisk riktning. Ju mera det lärda studiet
fördjupade sig i den gamla mönsterpoesien
för att tränga in i dess hemligheter, dess
mera satte man värde på just denna
sida av den, dess granntycktare blev
man i fråga om alla stilens utpyntningar
och finesser. Detta blev snart det enda
område, där man visade någon starkare
strävan att gå vidare. Konstpoesien blev,
liksom ännu mera den nyskapade
konstprosan, framför allt ett fält för de stilist-
iska petitesserna, arabeskerna, det
pretiosa och det förkonstlade.
Abu-l-Ala från Maarra, en liten stad i
Nordsyrien, var en äkta son av den
muhammedanska kulturens storhetstid.
Som oräkneliga andra skönandar och
litterater har han författat ett otal
dikter, brev och böcker med noggrant
iakttagande av vad den »goda smaken»
och konstens regler krävde. Och så har
också hans rykte gått vida ut över den
arabiska världen. Lärd var han, en
utmärkt kännare av den arabiska
litteraturen, en skarp kritiker, och hans
färdighet i den högre stilen med alla dess
vidunderligheter stod över allt beröm.
Han var »till den grad vältalig», säger
en minnestecknare, »att man icke skulle
kunna förstå mycket av vad han skrivit,
om han icke själv förklarat det».
En sådan »vältalighet» har nu
knappast någon lockelse för oss. Det som
kan göra honom värd vårt intresse är
snarare det, vari han blev olik sina
medbröder på den arabiska parnassen. Den
akademiska tröjan blev honom till sist
för trång. Dikten som konstfärdighet och
salongsnöje blev honom i längden icke
nog. Så vräkte han undan alla »den
goda smakens» skrankor och lät sin dikt
bliva till uttryck för vad som rörde sig på
djupet av hans själ, för sitt livs grämelse
och för den bitterhet med vilken denna
lärt honom att betrakta livet i dess helhet.
Livet hade farit illa med honom. Vid
fyra års ålder, berättar han, hade han
fått smittkoppor och var därefter nästan
blind. Senare blev han också lam; till
sist kunde han icke ens sätta sig upp utan
hjälp. Till detta kom den ytterligaste
fattigdom. Tidigt faderlös levde han
under en stor del av sitt liv på en liten
pension av 30 denarer (ungefär 200 kr.)
årligen; denna måste dock räcka till för
både honom själv och en tjänare, då
han ju icke kunde reda sig på egen hand.
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
