Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giovanni Papini. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunhild Bergh
filosofi: existensen och värdet av icke-värdet,
men han inser själv till sist att han leker
med ord som jonglören med kulor, och
på en av bokens slutsidor utbrister han
förtvivlad: »Jag ser att vad jag skrivit ej
är sant, att det borde skrivas på helt
annat sätt, att jag borde säga något annat,
t. o. m. något helt motsatt. Jag känner att
vad jag sagt är sant blott om det sättes
vid sidan av andra sanningar, olika
sanningar, motsatta kanske, jag känner att
mina uttalanden ej säga allt, ej gå till
grunden, ej övertyga, ej uttömma bevisen.
Jag ser och jag tror att man skulle kunna
skriva en annan bok med samma titel men
med olika anda och innehåll.»
&
&
»L’Altra metà» betecknar krisen i Papinis
författarskap. Han kände själv, att han ej
kunde fortsätta med detta innehållslösa
jonglerande med idéer och paradoxer. Hans
vänner visade sin besvikelse och hans
motståndare förklarade öppet, att han var
utskriven, en man som hädanefter kunde
lämnas ur räkningen: un uomo finito. Då
reste sig Papini till försvar mot den egna
självledan såväl som mot de andras
klander och skrev under titeln just av det
uttryck man hånande fäst på honom sin
självbiografi, den bok han själv kallat sin
»mest betydande och mest intensiva».
Med Un uomo finito (1913)1, vann Papini
en lysande revansch. Genom den trädde
han ut ur den relativt trånga läsekrets
han förut ägde och blev med ett slag känd
över hela Italien. Och ingen av hans många
böcker har vunnit hans landsmäns hjärtan
såsom denna. Hur olika uppfattning de än
i övrigt må ha om hans produktion,
därom äro de alla eniga att detta är hans
»stora» bok, den som skall leva långt efter
det hans flesta andra arbeten såväl som
de flesta av hans samtidas råkat i glömska.
»Un uomo finito» är visserligen ej ett
fulländat verk. Det har många av de fel,
som vidlåda de tidigare böckerna. Det finns
delar därav, som äro lika tomt retoriska
som trots något av det föregående, lika
bullrande och ytliga. Någon verklig bikt
är det f. ö. ej, och icke en biografi i
1 Övers, på svenska 1924 under titeln En färdig
man.
vanlig mening. Papini har i den första
upplagan givit det undertiteln: Autobiografia
cerebrale lirica. Det är ej sin sällsynt
händelsefattiga yttre tillvaro han vill skildra,
nu lika litet som förut. Det är ej heller
en nykter och saklig analys han vill ge.
»Un uomo finito» är en dikt, en novell om
man så vill, besläktad med de föregående
Papini skrivit och som man i stil med den
titelformulering han älskar kunde benämna:
Mannen, som ville vinna allt. Men en
novell som denna gång är till bristning fylld
av brusande lyrik och ett porträtt som
stiliserats så att det ger icke blott en bild
av Papini och den generation han tillhör,
utan också överhuvud av varje begåvad
ung italienares tragiska konfrontation med
verkligheten.
Denna berättelse om måttlöst övermod
och hänsynslös djärvhet är nämligen i
ali sin chargering så äktitaliensk den kan
vara — däri ligger ett av skälen till att
»Un uomo finito» i Italien gripit så starkt
och alltjämt griper på nytt. Ett annat är
den uppriktighet varmed Papini här blottar
sin smärta. Den falska heroisering som
skämmer hans tidigare böcker är,
åtminstone mestadels, borta och liksom på de
sista sidorna i »L’Altra metà» visar Papini
oförbehållsamt sin svaghet och hjälplöshet.
Med ett visst dystert välbehag dröjer han
vid skildringen av sin ensamma barndoms
lidanden, sin ungdoms förmätna drömmar
och brännande kunskapstörst, men han
fördöljer samtidigt ej orsaken till nederlaget.
Han slutar äntligen upp med att slunga
invektiv över andra för att de ej kunnat
giva honom de svar han sökt och anklagar
i stället sig själv. Han erkänner sina
kunskapers otillräcklighet och sin brist på
uthållighet, sin okunnighet om andra och
om sig själv, sin viljelöshet och sin kyla.
Han erkänner att han aldrig arbetat för
ett. verkligt mål, därför att han aldrig
satt det utom sig själv, att det blott är sin
egen storhet och berömmelse han ständigt
haft för ögonen. Denna »maniakaliska
hjärn-livsdåre», som sätter intelligens över allt
annat, går t. o. m. så långt, att han tvivlar
på sin egen begåvnings bärkraft. »Hela
mitt liv», utbrister han, »har fotats på en
enda tro, på övertygelsen att jag är ett
geni. Men om jag nu tagit miste, om jag
i stället vore ett av dessa otaliga blinda
fattighjon, som taga reminiscenser för in-
610
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
