Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giovanni Papini. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Giovanni Pap mz
givelser och önskningar för verk, om jag
med andra ord vore en idiot.»
Men plötsligt stramar Papini upp sig
igen. »Jag är icke en idiot och jag är icke
slut. — — Jag har ännu något att säga
och tiden framför mig.–Jag har knappt
börjat ännu. — — Vänta ännu en tid, ni
som sagt att jag är utskriven. — — Det
bästa kommer nu: jag föds först i dag.» I
bokens sista kapitel, som bära den
gemensamma titeln Allegretto, är stämningen helt
annorlunda förhoppningsfull. Berättigade
äro de ju ur synpunkten att boken är en
försvarsskrift, men konstnärligt sett hade den
vunnit på att denna, f. ö. först ett par år
senare skrivna del, varit borta. »Un uomo
finito» skulle gjort ett mäktigare intryck, om
den i stället avslutats med det ödsligt dystra
kapitlet: »La fine del corpo», och också
gjort mera skäl för sitt namn. Som det nu
är består boken av två skarpt skilda partier
av vilka endast det första handlar om un
uomo finito, men det senare däremot snarare
om en un uomo rinato.
Papini gör nämligen där en viktig
bekännelse. Han talar om att han »vänt
tillbaka till jorden» och flyttat upp till
sin hustrus födelsebygd Bulciano och att
denna förändring betecknar en fullkomlig
vändning i hans liv. Bulciano är en by i
övre Tiberdalen, belägen ej långt från San
Francesci berömda La Verna. Den ligger i
en trakt, som är, för att travestera ett
Ehrensvärdsuttryck, »mycket olik den idé
man har om Italien». Den har ett strängt,
nästan torftigt lynne, vintrarna äro hårda
och skördarna ej lättvunna. Befolkningen
är i regel fattig och har även den något
kargt över sig. Det vilar som en
egendomlig allvarets skugga över alla dessa små
samhällen vid stigmatiseringsbergets fot.
Men i denna omgivning kände sig Papini
förunderligt väl till mods. »På denna
steniga kulle», säger han, »där vinden aldrig
tiger, har min själ funnit vila och funnit
sig själv. — — Livet i sin enkla skönhet
har så småningom erövrat mig på nytt. Jag
har blivit barn igen och en enfaldig
människa från skogarna och fälten.» — I
stället för till artistvännerna i hörnet på
La Giubba verde tyr sig Papini nu till
Bulcianos okonstlade bönder. Och han
byter även i annat avseende sällskap. I
stället för att jaga efter nyheter på de
utländska litteraturernas firmament vänder
han åter till den inhemska diktens
mästare.
I Bulciano skriver Papini sina
konstnärligt mest betydande verk: Cento pagine di
poesia (1915), Opera prima (1917) Giorni
di festa (1918). Den sista titeln borde
egentligen bäras av alla de tre samlingarna.
Dessa dikter på vers och prosa, som höra
till det skönaste modern italiensk litteratur
frambragt, bära verkligen prägeln av att ha
kommit till under lyckliga dagar. Då
Papini nu ger sig ro att vara poet och endast
poet, känner han en skapandets glädje som
han aldrig erfarit under sina fåfänga
försök att axla filosofens kappa. I Bulcianos
stillhet andas han ut och blir lugn och
mild som aldrig förut. Hans
oppositionsiver dämpas och stilen blir även den
lugnare och renare. Papinis stil har alltid stått
högt. Toskanare som han är, har han ju
ett skönare instrument att spela på än
andra italienare och han förstår redan
tidigt att handhava det med skicklighet.
Men mästerskapet når han först nu. En
bidragande orsak därtill är att han, som
antytts, börjar läsa om sina stora
föregångare: Dante och Compagni, Boccaccio
och Sacchetti, Machiavelli och Redi,
Cap-poni och Carducci. Det som framförallt
gör intryck på honom under denna läsning
är, att deras språk är så enkelt, så fritt
från »grannlåter och glitter och onödiga
broderier», och han beslutar att sträva efter
att ge sin stil samma fasthet. Papini lyckas
också i sina ansträngningar. I dessa
hymner till Toscana, som han skriver i
Bulciano, är språket beundransvärt knappt och
kraftigt. Så lätt tillgängligt är det kanske
ej alltid, Papinis egna landsmän klaga ibland
över att han är svår att förstå. Ty dels
bemödar han sig om att skriva strängaste
trecento, dels tar han upp en mängd
dialektuttryck, med förkärlek dessa
mångtydiga vändningar varpå toskanskan är så
rik och som äro så tyngda av litterära och
lokala traditioner att deras innebörd är fullt
uppenbar endast för ett fåtal.
En annan frukt av vilan och studierna i
Bulciano är boken L’Uomo Carducci (1918).
Där når Papinis stilkonst ännu högre än i de
tre diktsamlingarna, »Cento pagine»
möjligen undantagen. Det är f. ö. alltigenom en
sällsynt underhållande bok, sprudlande kvick
och full av gott humör. Men den har också
vissa fel och egenheter. Den saknar enhet.
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
