Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giovanni Papini. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Giovanni Pap i ni
innebär väl en ny inriktning men ej en
verklig karaktärsförändring. Papini är
densamme här som förr. Han är lika
övertygad som någonsin om hatets och stridens
nödvändighet. Han anser fortfarande, att
det ej finnes något annat sätt att vara
sannfärdig än att ropa ut sin mening med
brutal öppenhjärtighet. Intet bättre sätt att
lara än att riva ned och fördöma. Bristen
på innerlighet och inåtvändhet är lika
påfallande som i Papinis tidigare böcker.
Han talar om kärlek, men hans egen
förmåga att älska är föga större än den förut
varit, han talar om tro, men snarare som
om något han skulle vilja nå fram till, ej
som om något han verkligen besitter. Delvis
beror kanske den egendomliga hårdhet
och kyla man ofta finner i »Storia di Cristo»
på att Papini är så trött. »Inveni portum»
står det i den stämpel varmed Papini
numera förser sina böcker, och det är intet
tvivel om att han själv känner det som
om han funnit hamn. Men vägen dit har
varit så lång och svår att han når fram
alldeles uttröttad, man hör hans flämtning
på snart sagt varje sida. Delvis har den
måhända sin grund i Papinis iver för
att markera sitt avståndstagande från allt
det forna, en iver som han biktat i några
märkliga ord, de mest personliga i hela
»Storia di Cristo». »Den omvände har
aldrig lugn i djupet av sin själ. En enda
droppe av förtidens bitterhet, en svag
skugga av orenhet, ett försök att längta
tillbaka, en flyktig frestelse är nog för att
återväcka hans kval. Han oroar sig alltid
för att han ej skulle ha helt befriat sig
från den gamle Adam, att han ej skall ha
tillintetgjort utan blott bedövat den
motståndare, som bodde inom honom. Han
har offrat och lidit så mycket för sin
frälsning, och den tyckes honom som något
så dyrbart men på samma gång så
bräckligt, att han ständigt är rädd för att
äventyra den, för att mista den. Han flyr icke
bort från syndarna, men han närmar sig
dem med en ofrivillig känsla av avsky,
med en fruktan för ny smitta, som han
ofta ej ens vill bekänna, med fasa för att
återseendet av den smuts vari han fann
behag skulle framkalla en pinsam och
numera outhärdlig erinran om hans skam
och få honom att förtvivla om den slutliga
frälsningen. Den som varit tjänare är då
hin blir husbonde ej vänlig mot tjänaren,
den som varit fattig blir icke som rik
givmild mot de fattiga, den som varit syndare
blir icke efter botövningen syndarnas vän.
Den rest av högmod, som lurar också i
helgonens hjärtan, blandar in i medlidandet
en smula anklagande förakt: Varför göra
de ej det de kunna göra? Vägen uppåt
står öppen för alla, även för de mest
nedsölade och förhärdade. Belöningen är stor.
Varför stanna de därnere i det svarta
helvetet?»
Den osäkerhet och det högmod varåt
Papini här ger ett tydligt uttryck framträder
ojämförligt mycket starkare i hans nästa
verk, det tillsammans med Giuliotti 1922
utgivna Dizionario delt07110 salvatico. Papini
som så gärna talar om sin självständighet
har livet igenom haft förkärlek för
samarbete med andra. Tillsammans med
Prezzo-lini ger han ut La coltura italiana 1906,
Vecchio e nuovo nazionalismo 191 5 och
tidskriften Leonardo 1903—07. Tillsammans
tned Amendola redigerar han Anima 19 11 —
12 och med Soffici Lacerba 1913—14, med
Pancrazi Poeti d’Oggi 1919. Han älskar
att vid sin sida ha en Cajus fides som är
honom underlägsen, men som dock ofta
utövar ett visst inflytande på honom och
som han själv i regel beundrar högt över
förtjänst.
Denne siste medarbetare, Domenico
Giuliotti, är toskanare som Papini med samma
stridslystna, för att icke säga grälsjuka,
toskanska lynne, skärpt dessutom av ett
ivrigt studium av Léon Bloy, den
lidelsefullt beundrade mästare vars översättare
och eftersägare han är. Men under det den
dystre Bloy någon gång kan växa till
gammaltestamentlig profet, blir den
italienske discipeln ofta blott komisk, då han
ropar ut sin avsky för antireligiösa i
allmänhet och icke-katoliker i ali synnerhet.
»Tout ce qui n’est pas absolument
catho-lique», skrev Giuliotti en gång till en fransk
vän, »c’est laid, injuste, faux, sale de la
manière la pius absolue. Je n’aime pas les
couleurs moyennes. Blanc ou noir, oui ou
non. Celui qui dit: peut-ëtre me répugne.»
Man skulle kunna säga om Giuliotti vad
Hello en gång sade om Veuillot: han har
»la passion de 1’orthodoxie». Kravet på
trosriktighet är för honom viktigare än
något annat. Och för att få andra att överge
sin fördragsamhet och halvhet överhöljer
han dem med okvädinsord och slag. Pa-
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
