Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giovanni Papini. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunhild Bergh
pini har beundrande berättat om Giuliotti
att denne bär Nya Testamentet i
revolverfickan. Det är onekligen det man får
intryck av i hans böcker, att han tror denna
bok vara till för att vid behov brukas som
tillhygge. Till samma oförsonlighet söker
han egga Papini. »Det saknas i denna
sataniskt olyckliga tid en stor och heroisk
katolsk författare», skrev han till Papini
vid tiden för dennes omvändelse. »Prästerna
äro för det mesta medelmåttor. De kristna
lekmännen likna röet. Varför blir icke du
Italiens Veuillotr»
Det är Veuillot och Bloy de bägge
vännerna sätta upp som mönster för denna
egendomliga »ordbok», där de »till Guds
ära» utdela örfilar till höger och vänster,
icke olikt, som en italiensk författare
träffande anmärkt, fågelhandlaren som under
en ljussmyckad madonnabild plockar sina
stackars höns levande. Där slungas
anatema ej endast mot uppenbart antireligiösa
fenomen utan mot hela den moderna
kulturen. Papini som ju några år tidigare
var futurist och pläderade för att man skulle
riva Firenzes gamla palats för att i deras
ställe bygga fabriker, visar sig nu sådan
han i grund och botten alltid varit, en
reaktionär av renaste vatten, den där i ali
synnerhet fördömer städerna såsom i och
för sig nästen för osedlighet och vantro.
»Vilden» genom vars mun han talar är
mannen som flytt stadslivet och frigjort sig
från dess konventionalism och dess fördomar.
Papini är för övrigt i »Dizionario dellomo
salvatico» densamme som han var under
sina första kamplystna år. Hans bidrag äro
i själva verket ej annat än en ny samling
av de »Schermaglie» varmed han plägade
fylla den sista sidan i sin ungdoms
tidskrift Leonardo, och i vilka han med några
kategoriska invektiv avfärdade sina dåtida
motståndare. Stilen och tonen äro desamma.
Men frappant är att slagen nu sällan träffa
rätt. Den bullrande striden föres ofta blott
mot väderkvarnar. Papini och Giuliotti tala
ofta och med stolthet om att de »kommit
för sent». Ur den synpunkten ha de i varje
fall gjort det, att den antiklerikalism de
anfalla är okänd i fascismens Italien.
Det är också frappant att man, åtminstone
i Papinis bidrag, gång på gång märker en
brist på inre övertygelse, som formens brio
ej förmår dölja. Retorikern lever ännu.
Detta egendomliga arbete har ej väckt
anklang i Italien. S. Franciscus är
italienarnas favorithelgon, för S. Domenicus
ha de aldrig haft stora sympatier. De ha
ej heller i allmänhet gripits av »Storia di
Cristo», som dock blev en stor
bok-handelssucces. Papini som i »Un uomo
finito» berättar att han ville bli författare
till en bok på hundra upplagor har i varje
fall uppnått att detta hans arbete i
Italien tryckts i 100,000 exemplar, en för
italienska förhållanden mycket betydande
framgång. Denna beror av flera skäl. Ett är
den nyfikenhet en diktares omvändelse alltid
framkallar. Ett annat att »Storia di Cristo»
kom i ett ögonblick då de religiösa
intressena väckts på nytt. Ett tredje att den,
åtminstone till en början, varit föremål för
en livlig propaganda från prästernas sida.
Däri har Giuliotti rätt, den italienska
litta-turen saknar de katolska vapendragare varpå
t. ex. den franska är så rik, och man
hoppades att i Papini vinna en mäktig
bundsförvant att nå dem »som aldrig gå in
i en kyrka, men stundom i en bokhandel»,
för att citera Papinis egen karakteristik.
Men medan Papini vunnit många bland de
troende, ha de icke troende, som han
framförallt velat nå, i regel mottagit hans
bok med likgiltighet.
Tills dato har alltså Papini ej blivit den
ropandes röst han drömmer om att vara. Om
han någonsin blir det, är bäst lämna osagt.
De sista åren ha ei bragt något större
av-hans hand. Han förebådar åtskilligt, bl. a.
en fortsättning på »Un uomo finito» som
han betitlar La seconda tiascita, berättelsen
om hans omvändelse. Vidare Le due
setti-mane, en bok om skapelsens och passionens
veckor. Men tillsvidare ägnar han sig mest
åt utgivareverksamhet. Han har t. ex. givit
ut en ny upplaga av Fioretti och en antologi
av religiös poesi. I de inledningar han skrivit
till dessa böcker drar han på nytt i fejd mot
tidens irreligiositet och talar om
nödvändigheten att »återkristna» Italien. Hans
kampiver är lika stor, men han är ej så
oförsonlig och orolig som tidigare, och den
korta introduktionen till Fioretti rymmer
mer av värme och ödmjukhet än »Storia di
Cristo» och »Dizionario» tillsammantagna.
Framtiden får visa om den är en svala som
bådar en ny, i egentlig mening ny, period
i hans diktning.
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
