Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Suecia Antiqua et Hodierna i ny upplaga. Av Nils G. Wollin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils G. IVo llin
lång exkurs angående Dahlberghs verksamhet
som civilarkitekt samt — i anslutning till
Suecias förebilder — en översikt över äldre
topografika i Sverige, nämnas olika planer
för Dahlberghs arbetens förläggande i
Tyskland, Holland och Frankrike, vilket
sistnämnda val slutligen segrade. Medel
anskaffades så småningom, sedan 2,500 rdr
beviljats år 1664, och Dahlbergh kunde med
av teckningar fyllda kappsäckar avresa till
Paris (1667).
Härmed är författaren inne på kapitlet:
De franska kopparstickarnas period, vilket
som sagt med sina många nya fakta och
sin livfulla beskrivning utgör ett i flera
avseenden ytterst viktigt komplement till
Suecia-forskningen. Vid sidan av de talrika
fasta tidsbestämningar som där gjorts,
ligger ett synnerligt stort värde i utdragen
ur de många breven mellan Dahlbergh och
den nitiske och självuppoffrande Agreconius
(senare adlad Åkerhjelm och huvudman
för denna släkt), vilken verkade såsom
Dahlberghs ställföreträdare den närmaste
tiden efter det att denne måst återvända
till sin militärtjänstgöring i Sverige. Dessa
brev lämna ej endast vittnesbörd om
Danl-berghs sakkunskap och aldrig svikande
noggrannhet utan, tack vare diskussionen om
kopparstickarnas felteckningar, även ett
flertal värdefulla positiva uppgifter, såväl
konst-som kulturhistoriska, vilka komma ytterst
väl till pass vid en framtida behandling av
Sueciabilderna och den svenska högre
ståndsarkitekturen under här berörda period.
Även om Dahlbergh ej lyckades engagera
de aldra främsta franska kopparstickarna,
så voro de dock alla kvalificerade, vilket
nogsamt framgår av resultatet. Vi kunna
här nämna Jean Marot, Adam Perel] e och
hans bror Nicolas och F. Campion. Den
väl mest namnkunnige var Jean Le Pautre,
som bidragit med ett flertal effektfulla
bilder. Se vi bakom kulisserna, hava vi för
det slutgiltiga resultatet kanske lika mycket
som denne konstnär Dahlberghs egen
noggranna korrekturläsning att tacka och både
hans och Agreconius’ ideligen pådrivande
ord och mutor i form av lappmudd och
utlovade stövlar av renskinn etc., som kom
Le Pautre att hålla ut och fullgöra
arbetet efter den betalning som
kontrakterats. Även de andra kopparstickarna visade
ett ofta nog så hotfullt missnöje, vilket
likväl Agreconius, sedan Dahlbergh rest sin
väg, med små medel, uppmuntrande ord,
ett glas vin i rättan tid och liknande
lyckades hålla inom tillbörliga gränser, så att
arbetet alltjämt kunde fortskrida, om
också i olika tempi.
En av de hotfullaste episoderna gällde
dock ej konstnärerna utan ankomsten till
Paris av den mot Dahlbergh ovillige
residenten Johan Ekeblad, men dess bättre
vände sig vinden och övertogs
ledareska-pet efter Agreconius’ hemresa 1670 av
sekreterare Eosander. Fyra år senare
avlämnades de sista plåtarna, och därmed
avslutades den franska perioden.
Härefter inträdde en i det stora hela
död tid för Suecia, beroende
huvudsakligen därpå att Dahlbergh blivit allt mera
upptagen av andra värv. Genom
Ehrenstrahl, vilken redan tidigt bistått Dahlbergh
såväl genom medarbetarskap som genom
sitt inflytande hos hovet, anställdes
emellertid 1684 hans elev Herman Padt Brügge
vilken alltså kom att inleda Suecias sista
period, som präglades av de holländska
gravörernas medarbetarskap. Detta nya
skede skilde sig från det franska även däri,
att allt arbete nu utfördes i Sverige, dit
konstnärerna inkallades. Padt Brügge dog
redan 1687, men han efterträddes av den
ypperlige Willem Swidde (till 1696) och
Johannes van den Aveelen (1698—1715),
andra medarbetare att förtiga.
Denna sista period hava som sagt andra
forskare tidigare behandlat, varför
Vennberg, hänvisande till deras arbeten, gjort sin
redogörelse mera kortfattad, motiverande
detta också med utrymmesskäl. Detta senare
framstår dock som en brist, aldra helst
som författaren påpekar, att det återstår
ytterligare källmaterial att genomgå. Hade
vissa partier av det behandlade gjorts mindre
vidlyftiga och publiceringen ytterligare fått
anstå något, hade arbetet i sin helhet
säkerligen än mera vunnit. Likaledes hade det
varit önskvärt, att ett namnregister
utarbetats och även ett register över de många
kapitel, i vilka den historiska redogörelsen
är uppdelad.
Slutligen hava vi att nämna något om
bilderna i den nya upplagan. Dessa äro
desamma som i 1899 års edition, vilket
väl får anses vara det riktigaste. Ur vissa
synpunkter hade det likväl varit önskvärt,
att det 1919 av Carl Forsstrand framdragna
kopparsticket av Aveelen med totalvy över
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
