Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den nutida irländska diktningens renässans. Av Robert Lynd. Översättning från författarens manuskript av Erik Palmstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Robert Lynd
Fornsägnerna och hjältedikterna, vilka
huvudsakligen kunna sammanföras under två
rubriker — Cüchülains Saga och Fionns
Saga —• ha utövat ett stort inflytande på
den moderna diktningen, men detta har
väsentligen skett efter deras översättande till
engelska. De främsta irländska diktarna i
vår tid kunna icke tala eller skriva
irländska, i varje fall högst obetydligt.
Den i engelsk språkdräkt klädda
irländska diktningen är av ganska sent datum.
För hundra år sedan förekom den knappast.
Även Thomas Moore, som gjort så mycket
för att göra irländsk musik känd i England
genom att skriva sina visor till irländska
melodier, var en besynnerlig blandning av
irländsk nationalskald och engelsk
salongspoet.
Man torde kunna säga att den moderna
irländska diktningen först började flöda
med James Clarence Mangan, vilken
omkring år 1830 publicerade översättningar
av tysk och irländsk poesi i en veckotidning
i Dublin. Han var son till en föga
framgångsrik specerihandlare och förde själv en
bedrövlig tillvaro under dystra
förhållanden såsom biträde på en liten
advokatbyrå. Han sökte slutligen sin tröst i opium,
och ett av hans mest känsliga poem
»Den namnlöse» (The Nameless One) är
en förtappad själs bekännelseskrift och rop
om barmhärtighet.
Han såg sitt folk ha smakat dräggen av
livets bitterhei, liksom han själv, och hans
bästa dikter, vilka skrivits om Irland under
den stora hungersnöden, bära titeln »De
Profundis». De framträda såsom
översättningar av äldre irländsk poesi, men äro i
själva verket så präglade av hans egen
genius att originalen knappast längre kunna
igenkännas. Det har sagts att Mangan
»tycks frossa i uttryck av passionerad sorg»,
men det är ej endast förtvivlans toner
vilka ljuda i hans musik utan även det
mod som föds ur djup förtvivlan. Hans
mästerstycke, »Mörka Rosaleen» (Dark
Rosaleen), är sången om en mans mystiska
kärlek till sitt land, och dess våldsamt
obändiga inbillningskraft rycker även dem
med sig, vilka eljes äro likgiltiga för irländsk
politik.
Mangan har jämförts med Edgar Allan
Poe, och hans metrik är lika originell som
Poes. Hans dikter äro också, liksom Poes,
utflykter till sorgens underbara drömvärld.
Han var född i ett kuvat land, men hans
inspirerade klagosånger bära dock på ett
hopp om den stundande befrielsens dag.
Även då han skrev om ämnen, vilka icke
hade något samband med Irland, drevs
han instinktivt mot förtvivlans ökentrakter,
såsom i »Sibirien» och »Den karamaniske
landsflyktingen» (The Karamanian Exile).
Ehuru Mangan var alldeles bortkommen
när det gällde livets praktiska värv, är han
likväl att räkna såsom den verklige
grundläggaren av ett litteraturskede. Hans eget
liv var, såsom en kritiker yttrat, »blott ett
spöklikt levande liks», men i sitt drömliv
växte han till att bli ett kuvat folks
fjärrskådande siare, och med honom kunde
Irland för första gången göra sin stämma
mäktigt hörd på engelskt tungomål.
Vid den tiden fanns det ingen annan
skald av så stora mått som Mangan på
Irland, ehuru Sir Samuel Ferguson, en
Ulsterman och protestant, ävenledes skrev
några odödliga poem i form av
översättningar från irländskan. Ferguson var
ämbetsman och bokhållare och drogs ett slag
med av den politiska och litterära
strömning som kallats Ung-Irland-rörelsen, vilken
tog slut under den stora hungersnöden och
efter 1848 års misslyckade revoltförsök.
W. B. Yeats anser honom — liksom
även Mangan — vara på sitt sätt en direkt
litterär föregångare. Han har t. o. m. om
ett av Fergusons poem »Conary», en lång
bataljmålning på blankvers, sagt att det
var »det bästa irländska poem i sitt slag
som skrivits», men jag tror att när Yeats
skrev detta var han mycket ung och
entusiastisk.
Den nutida litterära renässansen började
liksom Ung-Irland-rörelsen med irländska
översättningar och studier av irländska
historiska källskrifter. Dess erkände
upphovsman är Mr. Standish 0’Grady, en
man från den härskande klassen, som
visste föga om sitt land, tills han en dag,
då han var på besök å ett landställe och
en regnig afton letade efter något läsvärt,
av en händelse fick tag i ett historiskt
arbete om Irland. Från den läsningen gick
han med en vision av en förgången tid,
då Irland befolkats av halvgudar och
hjältegestalter. Nu ägnade han sig helt åt studiet
av gamla arkiv och publicerade år 1878 sin
»Irlands historia», den heroiska perioden
(History of Ireland, Heroic period). 0’Grady
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
