Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur Miltons Förlorade paradis. Stycken av en översättning av Frans G. Bengtsson - I. Inledningen - II. Satanernas Procession
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
i Himlens ynnest lyckligt, till sitt fall
från Skaparen och glömska av hans bud,
hans enda, när ali jorden dem förlänats.
Vems tunga ledde till så uselt dåd?
Gehennas Orm: han var det, som med list,
av hat och avund alstrad, först bedrog
vårt släktes Moder; han, som för sitt högmod
från Himlen störtades med ali sin här
av upprorsänglar, sen med deras bistånd
han tänkt bli sina likars överman
och jämlik med den Högste, om mot honom
han reste sig; så, av ond stolthet tänd,
han mot Guds tron och herravälde väckt
förmätet krig i Himlen, väldig kamp.
Dock fåfängt: han av den Allsmäktige
vroks värvd av flammor ned från eterskyn
bland brak, förstörelse och spillror, ned
till avgrundsdjupens botten, där att dväljas
i diamanthård fjättring och i eld,
sen han mot Herren djärvts gå fram med vapen.
II.
Satanernas Procession.
I, 376—521. — Sedan de upproriska änglarna störtats ned i helvetets eldsjö och drivit omkring
där redlösa under någon tid, reser sig först Satan ur dyn och tar sig till stranden tillsammans
med sin närmste man, Beelzebub. Efter att där ha övervägt sin ställning, går han åter ned till
strandbrädden och kallar på sina slagna skaror. Dessa lystra till hans röst och vakna ur sin
dvala; liksom ett moln av egyptiska gräshoppor lyfta de från sjön och sväva fram i rymden
under helvetets takvalv. De förnämsta hövdingarna nå först fram till sin herre. Dessa uppräknas
här. — Efter sitt fall hade de upproriska änglarna inga namn; dessa hade i himlen utplånats
ur Livets Bok. Men namn av något slag måste de ha i poemet; Milton tillgriper därför den
utvägen att identifiera de fallna änglarna med de avgudar, som sedermera kommo att dyrkas bland
människorna Teologiska auktoriteter gåvo stöd åt ett sådant förfaringssätt. Enligt talrika
författare i demonologi och häxväsen m. m. på Miltons tid voro nämligen de onda andar, varav jorden
och luftrymden då fortfarande tänktes myllra, dels att anse såsom hörande till Satans anhang, dels
såsom forntida avgudaväsen av olika slag, vilka sedan de mist sin dyrkan sjunkit ned till att bli
vanliga demoner. Det låg då nära till hands att sätta likhetstecken mellan dessa båda kategorier.
Rangordningen mellan de olika avgudarna lät sig fastställas från den synpunkten, att sådana
som vågade bygga sina hus på jorden närmast Sions Jahve, givetvis voro de starkaste och
fräckaste. — Materialet till detta ställe är med noggrannhet kopierat ur Gamla Testamentet, vilket
Milton säkerligen kunde utantill. Detta är ett av de många ställen i Paradise Lost, där hans
kärlek till magnifika och fulltoniga namn kommer till synes; i förmågan att välja och effektfullt
placera sådana står han fortfarande ouppnådd bland moderna skalder, trots allt vad t. ex. de
franska romantikerna åstadkommit i den vägen. Denna gudalista är Miltons motsvarighet till den
homeriska Skeppskatalogen och till Eneidens förteckning över Latiums hjältar; i överensstämmelse
med den episka konventionen invarslas därför passagen, fastän den kommer mitt i en sång, av
en högtidlig hänvändelse till sångmön.
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
