Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Diktaren på Vallmogård. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ei’ik Kihlman
Också stämningen har något av Ibsen,
något av den ruvande tyngden över
»Rosmersholm» eller »Johan Gabriel
Borkman». Riktar man åter
uppmärksamheten på den fläckfria, språkligt
mönstergilla stilen, kan man, med god vilja,
i dess rolösa presenspuls finna
påminnelser om rytmen hos Herman Bang.
Dickens-typernas värld (och Kielland med
dem) hägrar kanske avlägset för blicken,
när man fixerar gestalten Kurt Hedelius,
den magra fågelskrämman med den
flackande blicken och den heta, svamlande
munnen. Men allt detta har endast
litteraturhistoriskt perspektivintresse. »Den
starkare» är ett organiskt verk, en
personlighet för sig. Motivet och den i sin
knapphet från första till sista sidan lika
ypperliga miljöteckningen ge oss rätt att
kalla denna roman en av de mognaste
frukterna av den nordiska realismen.
Ostridigt är den, i sin berättande art,
ett av de mest dramatiska konstverk vår
litteratur äger. Ja, man kan till och med
gå ett steg längre och fråga sig om
något med »Den starkare» jämbördigt
svenskt prosaverk tidigare sett dagen i
Finland.
Så hade då Mikael Lybeck gjort en
insats värdig Tavaststjernas närmaste
arvtagare. Aret 1900 är hans egentliga
födelseår som diktare. Ett entusiastiskt
omdöme av Oscar Levertin bekräftade
inför sverigesvensk publik hans
framgång.
Men denna framgång betyder icke
bara utgångspunkten för hans egentliga
konstnärsbana.
Samtidigt som hans läroår avslutas, gå
också hans vandringsår till ända. »Den
starkare» sammanfaller med en
vändpunkt på Lybecks levnadsväg. Hans
tillvaro stadfäster sig nu i de inre och yttre
former som för ali framtid skola inrama
den. Två år före »Den starkare» hade
han gift sig, och året efter det den
utkommit inflyttar han med hustru och
barn i det egna hem, det fäste med
murar trygga, som han byggt sig ett par
mil väster om Helsingfors — villan
Vallmogård i Grankulla. Med stora
förhoppningar tog han trettiosjuårig det hemmet
i besittning för sig och de sina. Dikten
»Vallmogård» (i dikter 1903) tolkar hans
känslor i. denna stund. »Vansklig är
vägen att gå, men målet stort», heter det
där. Därför skola stegen påskyndas,
stegen in i det nya hemmets frid, till
Vallmogård, vars röst talar till hans hjärta
och i vars jord inga onda tankar
kunna gro.
Lugn är din luft att andas,
lugn din vård,
när aftonens sol dalar.
Saga och verklighet
under ditt blomvalv blandas.
Det var förhoppningarna, och djupast
sett svekos de icke. I hägnet av
Vallmogård förflöt för Lybeck ett
kvartssekel av »saga och verklighet», av dikt
och liv. Alla hans verk efter »Den
starkare» äro födda i arbetskammaren där.
Och när aftonens sol börjat dala blev
det sista insomnandet så lugnt och stilla
som om Vallmogårds egen drömska
blomma spänt sin rogivande kalk över
bädden där arbetsträlen kom till vila.
En lycklig död fick Mikael Lybeck.
Men ett lyckligt liv — ja, därav fick
han, trots många jordiska håvor,
knappast mer än vad som i allmänhet plägar
beskäras den konstnärliga skapardriftens
martyrer. Snarast mindre än det.
En småningom växande dövhet
försvårade den förbindelse med omvärlden
som hans sällskapliga natur begärde.
Snart isolerades han ganska starkt. Det
lidande detta innebar var dock för hans
arbete kanske icke enbart av ondo.
Tystnade de yttre rösterna, så talade de inre
kanske desto starkare och mera ostört.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
