Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Karl XII. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XII
tära åskådning är naturligtvis inte
mycket att skryta med, ingen moraliskt
upphöjd attityd i och för sig, utan endast en
egoistisk objektivering av vars och ens
subjektiva åstundan att till varje pris
tänja ut sin egen livstråd till dess
yttersta gräns.
Om Karl XII på denna punkt
formulerat sin filosofi, skulle han kanske
kunnat använda ord liknande dem som
Sar-pedon, när han går till sin sista strid,
riktar till Glaukos i Iliaden:
Käre, beskärdes oss blott, om vi oskadda komma
ur kampen,
levnad beständig, förskonad från död och från
ålderdom friad,
ginge jag ej såsom nu att i drabbningen slåss
bland de främsta,
ej heller ställde jag dig i den mandomsprövande
striden;
nu däremot, då i tusen gestalter oss dödens
gudinnor
följa vart än vi gå hän, och en dödlig ej länge
kan fly dem:
fram! för att öka vårt eget beröm eller öka en
annans.
Vilket kanske inte är den högsta
tänkbara bland livsåskådningar men likväl
en god sådan i sin art, en som ser på
tillvaron mera från kvalitetens än från
kvantitetens synpunkt.
Det är anmärkningsvärt, att fältherrar
med stärk religiositet och av puritansk
läggning ofta fått namn öm sig som
särskilt stränga och krävande såväl mot
sina egna som mot fienderna. Man kan
tänka på Cromwell, vars krigföring på
Irland, direkt kopierad ur Josuaboken,
visserligen står i en klass för sig själv.
Stonewall Jackson — professor och
presbyteriansk diakon och en fruktansvärd
man i fält — vore också ett exempel.
Och det förefaller, märkvärdigt nog, som
om knappt några andra älskats av sina
soldater med en fullt så fanatisk kärlek
som fältherrar av denna art, fast de
alltid krävde det yttersta av sitt folk och
tillstadde få friheter i tjänsten.
Att Karl XII verkar gripande och
starkt talar till fantasin när man "sitter
i behaglig ro någon lång kväll och läser
i böcker om honom, det är inte
märkvärdigt; ty hos honom finns nästan allt
som fängslar i historien: personlighet,
storhet; romantisk glans, episka
bedrifter, hög tragik (det finns ingenting i
historien utom kanske den sicilianska
expeditionen hos Thukydides, som kan
jämföras med Poltava), tragik inte endast
episodiskt, utan ett helt skede av tragisk
lyftning; och allt detta är nu för oss
endast ett skådespel att utan omak ta
del av, ett skakande skådespel
visserligen och ett som berör oss närmre än
andra, men likväl endast ett spel nu:
trummor och salvor ha tystnat för länge sen,,
döda glömts, spår höljts igen, de sista
tårarna torkats; och vi — vi som läsa
— vi ha endast att vända bladen. Vad
vi kunna känna för honom är, med ali
sin intensitet, endast något idealt, något
lyriskt och drömskt; ty för oss är han
endast en vision, en myt; och vi få
honom, sådan han står för vår syn, till
skänks. Av oss kräver han
ingenting-Men vad de män kände för honom, som
följde honom genom halva Europa utan
att veta vart, de soldater för vilka han
inte var någon dröm, utan det
inkarnerade ödet själv, och ett hårt öde för de
flesta, och av vilka han krävde allt —
det är något stort. Det är deras ära, men
på samma gång är det också hans. Han
tog en ain från deras livslängd ofta; men
han satte mer än en ain till deras and"
liga statur. Med honom voro de allting
vuxna; utan honom voro de endast vad.
vi äro i gemen — rö för vinden. Det
visste de själva:
Ej mera någon finns, som sig om ossbemöder;
vårt hantverk dåger ej, vår’mästare är död.
En fången karolin i Ryssland skrev
så vid budet om hans fall. Han brydde
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
