Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Förhäxningen. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fö r häxn ing e n
A v Pe r Ha Iis tro m
RING ett kafébord nära
kajen vid Colico, där
ångare på Como-sjön bruka
lägga till, sutto en
sommardag några år efter kriget tre herrar,
tydligen resande, som väntade på att få
fara därifrån. De voro engelsmän, men
ovanligt högljudda, vilket berodde på,
att en av dem var tämligen döv. Som
han kallades doktor och hade en brokig
strimma av dekorationer på
rockuppslaget, låg det nära till hands att anta,
att han fått sitt yrkesförsvårande lyte i
fälttjänst. Detta hade icke förstört hans
glada lynne, som man lätt märkte av
de skrattsalvor, hans historier och
repliker framkallade. Han hade tunga
ögonlock och därav en vana att hålla
huvudet mycket bakåtlutat och med snabba
men likgiltiga blickar ta in sin värld
omkring sig med en viss kisande
för-ströddhet.
Det var mycket kvavt i luften, och
det föll just ingen in att ägna den
härliga utsikten någon beundran. Man
konstaterade blott, att sjön var otroligt
djupblå och lysande och ändå mjuk som
silke, att bergen voro lika osannolika i
sin ljusare färg, att solglittret brann
som gul eld, och att det hela var lika
tröttande som det var skönt. Doktorn
hade snart vänt sig ifrån det, men tedde
sig i alla fall allt sömnigare, där han
såg på de få figurer, uppassare och
andra, som ännu orkade röra sig mellan
borden. Med ens ryckte han huvudet
ännu litet mera bakåt och fångade
ögonen på en lång herre, som hade en
hållning som stack av. Han var nämligen
alldeles vaken, ja pinsamt vaken. Han
gick som om han letade någon, men icke
såsom resande bruka leta sitt sällskap,
utan med dold oro, eller rent av med
en smula skräck, och ändå med en
förtvivlad hopplöshet att finna den han
sökte. Det var tydligt, att det icke var
första gången han gjorde så.
Han ryckte till, när han kände igen
doktorn, nickade ett motvilligt svar på
hans hälsning och rodnade i detsamma
på ett sätt som icke heller var vanligt,
ty färgen rann som spillt vin över hans
vita kind och lämnade den
ögonblickligen ännu vitare än förut; det var bara
den ena ansiktshalvan som så
förändrades.
»Ar det —• kan det vara Huskins?»
sade en av doktorns kamrater, när
mannen vänt om och gått bort.
»Ja, åtminstone vad som är kvar av
honom.»
»Då borde jag också ha nickat. Men
vem kunde känna igen honom så här?
Efter bara ett par år ändå! Så han
skiftade hy! Är det något fel med hans
hjärta? Är han fiende till er?»
»Säkerligen något fel med hjärtat nu.
Fiende? Nej, inte riktigt. Bara en patient,
som jag inte kunde böta. Det var i varje
fall inte mig han letade efter, men han
tyckte inte om, att jag såg honom leta.»
»Jag har aldrig sett en människa så
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
