Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Förhäxningen. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
förändrad. Det var som om han hölle
på att smälta bort — ja, det göra vi
ju alla här just nu, men inte som han.
Han kom mig att tänka på den gamla
häxkonsten, när det gjordes en vaxbild
av den som skulle dödas, och så höll
man dockan för elden, var kväll
närmare och under längre tid. — Ja, ni
minns väl Rosettis Sister Helen.»
»Det gör jag visst. Och det lustiga är,
att Huskins lider, eller led åtminstone
från början, icke av annat, än att han
blev förhäxad, och efter vad jag nu
gissar, just här på denna fläck.»
»Håll då en smula måtta med skämt.
Det gjorde mig ont att se honom. Jag
minns hur hans kläder sutto förr. Nu
var han tragisk till och med bakifrån.
Han skulle ha bytt skräddare; den gamle
tror inte på sina egna mått. Men det
har jag ofta märkt, kläder kunna aldrig
förändras — åt det hållet — i takt med
den som bär dem. Människor kunna
vissna hop och förtvina, men kläderna
förlora blott långsamt hoppet; de visa
en grotesk optimism, och det i idel
sorgerynkor! — Men vad var det ni
pratade? Ni vill väl inte inbilla mig, att
John Huskins är förälskad?»
»Mig obekant, men i så fall säkert
inte värre än andra. Nej, här är inte
fråga om romantik, utan ett enkelt och
egentligen trivialt faktum, förlagt, som
jag sade, just till den här platsen, mitt
i den här solen och i närvarande
tidsålder. Jag har själv fått plocka fram
historien bit för bit och rätt mödosamt,
så att jag har inga förtroendeplikter. Vad
som hände Huskins var detta: —»
Vad doktorn berättade, livligt nog,
men tämligen kortfattat och utan vidare
försök att reda ut det själsliga förloppet
— bör i verkligheten ha gått till
ungefär så här.
John Huskins var, när kriget kom, en
medelålders, tämligen rik affärsman, med
en förträfflig hälsa, som han höll
blommande genom regelbunden vila och
förströelse, så att en viss godmodig
munterhet behärskade hans eljest genom
överflöd på blod och kraft av naturen
något koleriska lynne. Han hade aldrig
upplevat oro och bekymmer, annat än i
sin egenskap av normalt politiskt
intresserad medborgare med öppna ögon för
att tiden bar på möjliga förändringar,
framför allt genom vad som kallades den
tyska faran, för honom mera av allmänt
patriotisk art, än privatekonomisk. I
grunden var det en smula skrämsel, han
kände, och harm över denna, men efter
engelsk art höll han det medvetandet i
dunkel och godkände i stället bättre och
bättre skäl för sin motvilja mot den
som framkallat hans svaghet. Han var
förresten icke värre upprörd än andra,
utan ett vackert exemplar av trygg
manlighet, fasta levnadsvanor och lika
fläcklösa som oryggliga rättsbegrepp,
förresten fjärran från ali överspändhet.
Han såg också ut för det, ståtlig,
välbyggd, trots något anlag för fetma;
rosig i hyn med blott en aning av de
blåmörka skuggor, som för en dylik
konstitution gärna följa med svart hår;
stora, rätt välbildade anletsdrag och stor,
fast skalle. Kort sagt, så mycket av den
traditionella John Bulltypen, som låter
sig förena med fullkomlig modernitet
och gentlemannamässighet.
När stormen bröt ut, mötte han den
oklanderligt, i en befriad stämning, som
genom vissheten om övermaktens triumf
kunde trampa ned oron och så hålla
den utanför sig, men dock i sådan
kontakt, att dess skälvningar icke för en
sekund läto viljan domna av, eller hatet
svalna. Ät den sistnämnda känslan
hängav han sig med ett omedelbart, rent
fysiskt välbehag, som om det varit en
frisk och livande dryck av elementarisk
renhet, och han sväljde allt som bjöds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
