Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Förhäxningen. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fö r h ä xiiin g en
av krydda, varje misstanke, varje
förvriden eller grundlös historia, varje
fantastisk omöjlighet. Och vad han icke
riktigt trodde, det låtsades han tro, för att
andra skulle tro det. — Kort sagt, han
skilde sig på intet sätt från sin
omgivning, och fann alltså även i denna en
källa till glädje och självberusning, trots
alla obehag och prövningar.
För honom personligen blevo de icke
särskilt svåra. Han gjorde ansenliga
förluster genom den ekonomiska
omkastningen, men snart nog även vinster, som
vägde upp mot dem. Han miste
anhöriga och vänner, eller åtminstone
vänners söner, men hade den trösten att
kunna hjälpa och stöda där så behövdes.
Han magrade något, men fann sig väl
av det, och som god medborgare glömde
han förresten sig själv rätt avsevärt.
När kriget slöts, var han alltså icke
nämnvärt skamfilad, och han drack då
in segerglädjen med samma friskhet,
som allt annat förut. Den fejade icke
heller bort någonting av detta goda, —
endast den aldrig erkända skräcken
försvann och lämnade någon tomhet ifrån
sig — och så kunde han njuta i fulla
drag, liksom den som är lycklig nog att
äga på en gång osläcklig törst och
obegränsad förmåga att traktera den. Han
fick fort nog igen allt sitt hull, ocb fann
världen så löftesrik, att han ingen
anledning hade att ta sig för nära de —
säkerligen kortvariga — skavanker som
dröjde kvar ifrån oredan. Efter en tid
reste han ut, mera för att upptaga en
vana från forna dagar, än av något
behov att vederkvicka sig. Så kom han
bland annat till Colico, naturligtvis på
en omväg kring föraktad fiendemark.
Han råkade vara utan sällskap där,
men han hade utsikt att få det igen på
ångbåten, som han väntade på. Han hade
det helt angenämt vid sitt bord,
förfriskade sig i värmen med ett mycket stort
glas lysande röd granatäpplesaft och såg
mest på sjön och bergen, men ibland
också på människorna omkring honom.
Mot de förras främmande tycke kände
han sig välvilligt stämd, — ty det var
ju för att se dylikt, som man reste, —
mot de senares, där det förekom, hade
han ingen starkare motvilja, eftersom
han antog sig vara trygg för närmanden.
Så var det i alla händelser först, men
efter en stund fick han en förnimmelse
av något otillständigt. Kanske var det
rent instinktivt han upptäckte det, eller
troligare hade hans öra bland alla
obegripliga språkljud fångat något som han
kände igen som tyskt, även det för
honom obegripligt, men omöjligt att
misstaga sig på. Han undvek att lyssna
no-gare, men han kunde icke undvika att
tänka, medan han stelnade till på ett
sätt som yttrade sig i rygg, skuldror
och ben och icke minst i umgänget med
limonaden. När han nu lyfte denna till
munnen, låg det tillrättavisande stramhet
i rörelsen, och de förut så uppskattade
klingande små isbitarna väckte hans
obehag, — han kände sig kall nog utan dem.
Han sade sig själv: »Det kunde ju
vara schweizar.e.» Det var en ursäkt,
om också knappast tillräcklig, ty man hade
nästan rätt att fordra, att ett
komprometterat språk lades bort, åtminstone
utanför landets gränser. Men han
misstänkte, att det inte var schweizare. Han
hade hemma hos sig läst harmsna
påpekanden, att de besegrade gåvo sig ut
bland folk, utan att veta sin plats.
Sådant hade man lämnat dem råd till och
icke heller på annat sätt förebyggt!
Mr. Huskins kände sitt rättsmedvetande
lika kränkt, som om han sett gäldenärer,
dem han tvungit till bankrutt, hålla
orgier med champagne, och till på köpet
av samma märken, som han ansåg
motsvara sin egen ställning.
För att slippa att få skandalen kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
