Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aristophanes. Några inledningsord av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Har rie
genom den sophokleiska tragediens
förmedling. Att ofta parodisk anklang till
tragediens högtidliga diktion och spelsätt åsyftas,
faller av sig självt i en gammalattisk
komedi. Själva dekorationen — om man på
tal om den attiska teatern får använda
termen dekoration — har varit den av
konventionen för den tragiska scenen
påbjudna: i fonden en fasad med dörrar,
vilken här antages tillhöra Tereus’ residens,
skogen; framme på scenen den upphöjning
— hur den har sett ut, veta vi inte och
fa nog aldrig veta det — som i
tragedierna får tjäna ibland som altare, ibland
som gravhög, och som här föreställer det
buskage, vilket utgör Tereus’ och sedan
Peithetairos’ estrad. Tereus gör sin entré
genom mittdörren i fonden, Peithetairos
och Euelpides liksom fåglakören genom
scenens sidoingångar.
De scener ur »Fåglarna», som härnedan
återgivas i svensk tolkning, ge styckets
dramatiska exposition — dess prologos enligt
grekisk terminologi. Efter kung Härfågels
locklåt, som avslutar det översatta partiet,
myllra hans bevingade undersåtar in på
scenen och etablera i första förbluffeisen
ett animerat slagsmål med de oväntade och
suspekta gästerna i fågelvärlden. Så
småningom uppklaras emellertid alla
missförstånd mellan de båda athenska äventyrarna
och deras nya landsmän, Peithetairos’
geniala plan vinner fåglaförsamlingens bifall,
och man griper sig energiskt an med
organisationen av den nya staten, som utrustas
med alla ett mäktigt rikes förnödenheter:
en lysande historia, en stark och
väldisci-plinerad armé och, sist, men icke sämst,
en fulltalig uppsättning av obarmhärtiga
tullsnokar. En rad av objudna snyltgäster
avvisas mer eller mindre bryskt —
däribland en poet, en orakelkolportör, en
yrkespolitiker och en athensk kommissarie —,
den stora blockaden sättes i verket och ger
det mest lysande resultat. Förgäves sänder
den blockerade gudastaten ambassad på
ambassad med hotelser och böner: Zeus
måste till sist acceptera de av Peithetaros
dikterade fredsvillkoren, samregering av
gudar och fåglar över människorna och,
till besegling av freden och vänskapen,
giftermål mellan den nye fågelkungen
Peithetairos och Zeus’ dotter Basileia,
»Kungligheten». Lustspelet klingar ut i den glada
bröllopsmarschen vid det unga
konungaparets förmälning.
Översättarna ha ej velat kopiera
originalets för grekiska språket avpassade
versmått — det skulle på svenska ha gett
kakofonier till resultat — men ha bemödat
sig att fånga det väsentliga i originalets
rytm och metriska komposition. Då
avsikten varit att ge en omedelbart läsbar
och njutbar tolkning, ha de mångfaldiga
allusioner, som skulle kräva vidlyftig
kommentar för att kunna framkalla ens det
isigaste »litteraturhistoriska skratt» hos en
icke-filolog, ganska ogenerat blivit
omdiktade. Översättarna tro sig åtminstone på
denna punkt — liksom ock i de medvetna
anakronismerna — ha arbetat i
Aristophanes’ anda.
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
