Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ungdommen i nye norske skuespill. Fra Oslopremièrer i de siste to år. Av Einar Skavlan - Klara Johanssons essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar Skavlan
dommelig levende i ord og handjinger.
Dialogene er ypperlige; de unge snakker
især overordentlig naturlig som unge
mennesker av idag.
Opførelsen av »Den forjættede dag»
på Nationalteatret kunde vanskelig ha vært
bedre; med en sjelden lydhørhet og
samfølelse hadde instruktøren Halfdan
Christensen fått frem stykkets stemning og
menneskeskildring. Ikke på lenge har Egil
Eide spillet så godt. Uten bredt skryt i
røst eller gebærder, men ved en lang
rekke fine, avdempede uttrykksmidler,
vokset hans billede av generaldirektøren op
til en virkelig monumentalitet. Den hårde
men dempede stemmen var likesom
klangløs, hans hatefullhet virket diskret, men
desto goldere. Ragna Wettergreen spillet
fruen fint og følsomt. Betzy Holters litt
hårde stemme passet ypperlig for Gerdas
knappe, klare replikker — ungt slagfærdige,
aldri overdrevne i tonen, om de er aldri
så meget satt på spissen. Og det viktig-
ste: en uimotståelig erotisk
lidenskapelig-het, som forgjeves tørster efter varme,
lyste ut av de hvite, spendte ansiktstrekk.
Einar Rød spilte den unge Rolf ganske
fortrinlig: en pur ung gutt, opfarende,
stolt og sårbar -—- tom av lede, men åpen
for lidenskap, for last, for alt som kunde
fylde hans unge illusjonsløse lengsel. Også
Harald Schwenzen som den eldste av
guttene, den asketisk foraktfulle Fredrik,
gav en interessant figur. Som en
demonisk, fra forfatterens side litt for demonisk,
doktor Frost virket August Oddvar med
en hemmelighetsfull stille kraft.
Der er her nevnt skuespill av seks
norske forfattere, som alle er i
30—40-årene, og som hver på sin måte gir løfter
om fortsatt produksjon. Også flere kunde
nevnes; men disse skuespill hadde den
felles egenskap, at de belyser trekk ved
en ny generasjon, og at de har gitt
samtidige skuespillere fortrolige og
eiendommelige skikkelser å fremføre på scenen.
Klara J o hans öns essayer
Av Algot Werin
AGON GANG i seklets
gryning släpptes en ung
kvinnlig kåsör lös i
Stockholms Dagblads
annars rätt så allvarliga spalter. Hon kallade
sig Huck Leber — tydligen med en syftning
på Mark Twain, Tom Sawyers och
Huckleberry Finns författare — och det är inte
utan att hon lämnade ett minne efter sig.
Den som själv inte var med på den tiden
har nog stött på pseudonymen någonstans,
kanske också hört någon äldre person säga:
»Huck Leber var en kvick människa, det
är synd att man inte hör av henne mera!»
Ja, det är ledsamt, men det hör nu till
kvickhetens natur att blomma sparsamt.
Tegnér tog som bekant väl vara på sina
bon mots, och vänder man sig till de två
professionella, utomordentliga
kvickhuvude-na Palmær och Axel Wallengren, kan det
inte bli tal om något överflöd: deras
kostbara infall rymmas i en händig volym.
I två små böcker som hette Oskuld och
arsenik (1901) och Ligapojken Eros (1907)
framlade Huck Leber några prov på sin
påhittighet och språkkonst. Man kan slå i
dem utan risk att finna något enkelt eller
banalt; det är kåserier och humoresker av
litterärt snitt, prestationer i den högre
skolan. Huck Leber är ingen naturskämtare för
den profana hopen, med en humor som
flödar fritt ur hjärtat, hon övar sina väl in-
Klara Johanson: Det speglade livet. Stockholm, Wahlström & Widstrand.
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
