Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Själskunskap. Några bokanmälningar. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emilia Fogelkloti
tar vid. Men som den är, verkar den i hög
grad tankeväckande och sporrar till nya
undersökningar.
Den visar hur lönande det kan vara för
orienteringen att följa en enda tråd genom
alla dess sammanhang — t. o. m. om
denna tråd icke skulle vara den som det
framför allt hänger på.
*
Tör Andræ citerar Otto i företalet till
sin 665 sidor bastanta bok Mystikens
psykologi. Besatthet och inspiration: »Med
människor som visserligen kunna erinra sig sina
pubertetskänslor, matsmältningskänslor och
socialkänslor men icke några särskilda
religiösa känslor, är det svårt att driva
religionspsykologi». Dock ingalunda för att
instämma med honom. »Den vetenskapliga
psykologien kan icke vidgå», skriver Andræ,
»att egna religiösa erfarenheter skulle vara
ett oundgängligt villkor för framgångsrikt
psykologiskt studium av religiöst själsliv.»
Denna begränsning till företeelsesidan av
det religiösa medvetandet innebär givetvis
en förryckning i helhetsomdömet om djupt
religiösa personligheter — en förryckning
fullt analog med den mot vilken författaren
med fog varnar och som uppkommer genom
att man från enbart religiösa synpunkter
söker tolka alla en mystikers yttre beteenden.
»Att förstå är ej detsamma som att beundra»,
säger han. Men förvisso icke heller
detsamma som att klandra. Endast den som
sammanhåller det religiösa uttrycket med
dess stumma historiska förutsättningar inom
en individ kan rätt förstå det säregna däri.
Och det är detta »einmalige», ofta så
paradoxalt uttryckta, som det i den religiösa
erfarenheten vida mera kommer an på att
utforska än det generella ordasätt, som ofta
nog blott är en hjälplös uttryckslängtans
nödfallsutväg att låna kläder ur den
allmänna förrådskammaren.
Den uppgift författaren gripit sig an
med, att konfrontera teologi och modern
medikopsykologi, är högst behövlig.
Såsom en omfångsrik materialsamling är
boken i varje fall intressant; författaren har
snart sagt icke lämnat ociterad någon av
samtidens forskare i psykologi och religion.
Vi få följa med i arbetsmödan utan att
egentligen ännu få varsna resultaten för
mystikens del. Ty först på bokens sista
halvsida vidrör författaren det centralpro-
blem mystiken erbjuder forskaren, nämligen
evidensupplevelsen.
Det är med en utpräglad förnimmelse av
luftombyte man från Andræs arbete
övergår till Vilh. Grønbechs såsom
essaysamling fulländade Mystik i Österland och
Västerland I. Denna volyms avsikt är, enligt
författaren, att lämna karakteristiska illustrationer
till mystiken i alla dess former för att på
denna väg komma till förståelse av
mystikens väsen och dess betydelse för det
andliga livet överhuvudtaget. För honom är
det forskareskyldighet — och ej blott
diktarkrav — att så leva sig in i den
kultur eller den människa man vill skildra,
att de främmande tankarna framgå ur hans
egen helhetsförståelse.
Som konstnär-forskare har förf. lämnat
bakom sig alla spår av sina lärda mödor.
Varje kapitel är i själva verket en liten
utsökt helhet för sig. Den som en gång
fängslats av Grønbechs »Lykkemand og
Niding» vet hur suggererande åskådlig och
konturfast den nordbo-bild är som han där
etsat. Också där det angivna
beläggsmaterialet kunnat tillåta andra tolkningar, blir
denne forskare genom sitt levande
konstnärsgrepp kring »den döda materien» så
fascinerande, att det vill mycket ingående
fackkunskap till för att samtidigt mäkta se
objektivt.
Indolog som han är, återger han
Upani-shaderna livets färg genom att belysa dem
i deras karaktär av bekännelseskrifter i stället
för filosofemer. Genom »Einfühlung», sådan
den är möjlig endast för den som vandrat
alla kunskapsvägar och sedan lämnat dem
bakom sig, lyckas författaren ge en levande
fläkt av indiernas sätt att skåda livet i dess
utpräglade främlingskap till våra
västerländska idéassociationer. Själve
Schopenhauer var enligt författaren den indiska
fromhetsarten vida mindre på spåren än
han själv förstod. Grønbech låter oss se
de historiska förskjutningarna inom Indiens
andliga liv. »Europeens pessimism
utmynnar i estetik och filosofi, medan indiern
styr rakt in i det praktiska, i religion».
Näst inledningsessayen är kanske kapitlet
om Buddha det starkast fascinerande, inte
minst därför att det ger en helt ny
belysning åt Buddhas inre väg. Spirituellt och
nästan lekfullt, som när skuggornas och
dagrarnas spel bedriva sin förvandling kring
508
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:00:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1927/0552.html
