Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Striden mellan grodorna och mössen. Översatt från grekiskan av Elof Hellquist. Med teckningar av Th. Kittelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elof Hellquist
EN FORNGREKISKA DIKT,
som här följer i svensk tolkning, har
sina rötter i den folkliga djursagan,
vars ursprung döljer sig i
förhistoriskt dunkel.
De äldsta avläggen av detta slags diktning
visa hän mot de primitiva tider, då människorna
ännu betraktade sig som ett med naturen och
tillerkände den samma slags egenskaper som
de själva besutto.
»Då var naturen ej ännu en livlös kropp,
en ande rördes i nu förstelnade leder.»
Då talade djuren med mänskliga stämmor
och tänkte och handlade som människor, och
runt omkring i trädens sus och böljornas sorl
hörde man röster, som mälte om stundande
händelser.
Ur denna innerliga samkänsla med naturen
och dess barn och det behag och den glädje
man erfor av att iakttaga deras skiftande
livsyttringar utvecklade sig djursagor, som stundom
sammanknötos och utvidgades till hela
djurepos. På ett senare stadium började man
stundom också att i dessa diktskapelser inlägga
moraliska lärdomar eller satiriska anspelningar
på mänskliga förhållanden.
Djurdiktningens förlovade land var egentligen
Indien. Redan i det sanskritiska epos
Mahä-bharata finnas djurfabler inströdda. De mest
bekanta fornindiska fabelverken äro Pancatantra
och Hitopadega, vilkas innehåll efter hand
spriddes över Orienten och Europa.
I en konstnärligt utarbetad form träder oss
i Grekland djurfabeln till mötes i den berömda
samling, som går under Aisopos’ namn. Men
redan hos Homeros förekomma djurskildringar,
som ganska starkt erinra om detta diktslag,
och i Hesiodos’ Verk och dagar påträffa vi
en fullt utbildad didaktisk djurfabel i den
bekanta lilla sagan om höken och näktergalen.
Däremot synes hos grekerna djureposet icke
ha hunnit någon egentlig blomstring. Av de
tre dikterna Starkriget, Spindelkriget och
Tran-kriget — vilka tydligtvis böra föras hit —
känner man blott titlarna, och vi veta intet säkert
om deras värde eller beskaffenhet. Greklands
enda och samtidigt Europas äldsta av oss kända
djurepos är den här föreliggande dikten. Den
är alltså en föregångare till Västerlandets dock
ojämförligt mera betydande diktning om räven
(Le roman du renart, Reinart de vos o. s. v-)
— märkligare än den grekiska dikten också
genom den djupare förståelse för djurens liv
och det innerligare gemyt och natursinne, varom
den bär vittne.
Men vår dikt är ej blott Europas och
Greklands äldsta kända djurepos — den kan också
betraktas som världslitteraturens äldsta för oss
bekanta parodi, i detta fall av det homeriska
epos, dess stridsskildringar och gudamaskineri.
Det vimlar här av uttryck, som gå igen hos
Homeros — oftast dock icke diplomatiskt
återgivna, utan mer eller mindre förändrade: i vissa
fall, där ordagrant avskrivna verser förekomma,
har man orsak att misstänka senare inskott
eller tillägg.
Den parodiska tonen är alltigenom mild och
oförarglig. För den bitande satiren, såsom den
uppträder hos t. ex. en Archilochos eller en
Hip-ponax, synes vår författare ha saknat ali
böjelse. Lusten att »fabulera» stod för diktaren i
förgrunden: det parodiska inslaget var troligen
av sekundär natur: det inställde sig otvunget i
sammanhang med stoffets inpressande i
hjältediktens hävdvunna högtidliga form. Att f. ö.,
såsom ofta skett, i dikten söka något
sedelärande syfte av samma slag som i djurfabeln
torde icke löna mödan. Alla hittills gjorda
försök i den riktningen måste anses förfelade.
I fråga om diktens ålder och författare ha
meningarna gått rätt mycket isär- En
synnerligen gammal tradition, som icke ens i nyare
tid saknat ivriga anhängare, förde den tillbaka
till Homeros. Men nyare forskningar torde ha
ovederläggligen uppvisat oriktigheten av detta
f. ö. redan mycket tidigt misstrodda antagande
och detta på såväl språkliga, metriska som
kulturhistoriska grunder.
Gamla anor har också den uppfattningen, att
författaren vore en annars ganska okänd karer
vid namn Pigres, som härstammade från
Halikarnassos och levde under perserkrigens tid.
I grannlandet Phrygien eller Lydien skall ju
f. ö. enligt en allmän mening fornvärldens
nyssnämnda förnämsta djurfabelsdiktare Aisopos
ha sett dagen.
Denna åsikt saknar icke motståndare, men
den omfattas i vår tid bl. a. av utgivaren till
den förnämsta, omfångsrikaste och grundligaste
upplagan och undersökningen av
Batracho-myomachien, nämligen den nyligen vid hög
ålder avlidne Arthur Ludwich (professor i
Königsberg, † 1920), som t. o. m. vågar kalla sitt
arbete ’Die homerische Batrachomachia des
Karers Pigres’. L. framhåller bl. a., att
landskapssceneriet i dikten på ett överraskande sätt
passar till nejden kring Mykale och Maiandros
i Karien.
Hur nu härmed må förhålla sig, talar lik-
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
