Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vilhelm Stenhammar. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V i l he l m Stenka m m a r
när han var, med förkärlek åt samspelet
och medverkade under åtskilliga år viel
Aulinska kvartettens kammarmusikaftnar.
Tor Aulin var en nära vän till
Stenhammar, och de två konserterade ofta samman.
Senare blev Henri Marteau hans
violini-stiske partner, och deras sonataftnar torde
för många av oss stå bland våra bästa
musikminnen.
Stenhammar var under åren 1907-—23
förste dirigent vid Göteborgs
Orkesterförening. Dessförinnan hade han i
Stockholm lett Filharmoniska Sällskapets
körkonserter och där framfört så
betydande verk som Bachs h-moll-mässa och
Johannespassion. Från 1897 verkade han
även som dirigent vid Operans
symfoniorkester och i seklets början ett par år
som operakapellmästare. Under sin långa
Göteborgstid gästdirigerade han blott
enstaka gånger på Auditorium. Det numera
blomstrande musiklivet i rikets andra stad
beror till stor del på Stenhammars och
hans företrädare Tor Aulins insatser. —
Stenhammars dirigering präglades av
samma egenskaper som hans pianospel:
klarhet, ärlighet, förfining och stilkänsla,
men han hade nog ej den livliga kontakt
med åhörarna och den suggestiva makt
över orkestern som t. ex.
Konsertföreningens mångårige ordinarie dirigent. När K.
Teatern i december 1923 fick hr Forsell till
chef, blev Stenhammar anställd som
operakapellmästare, men kvarstod blott till
nästa spelårs utgång. För denna krävande
uppgift saknade han den nödvändiga
rou-tinen, troligen bidrog också tilltagande
sjuklighet att hans insats på detta område
ej kan räknas bland hans bästa. -—
Vända vi oss nu till Stenhammars
gärning som skapande konstnär, faller det
strax i ögonen att vi här stå inför en
ganska sammansatt natur. Som genomgående
kännetecken må först nämnas de som vi
funnit hos den utförande musikern:
sakligheten, flärdlösheten, förfiningen. Över
Vilhelm Stenhammar.
allt han skrivit (på ytterst få undantag
när) ligger ett kulturellt-aristokratiskt
drag. Han hörde till de konstnärer som
ställa stora fordringar på sig själva: allt
han gav skulle vara äkta och fullviktigt,
vare sig det gällde en visa eller en
symfoni. Hans mästerskap i kompositorisk
teknik och utformning har allmänt
erkänts. Stenhammar var ej en särpräglat
originell begåvning, men hans tonspråk
utvecklades under tidens lopp till allt
större självständighet. Bland de
föregångare som betytt mest för honom tror jag
att, utom de stora klassikerna, Brahms bör
nämnas och, av våra egna, Berwald,
Norman och Sjögren. Hans beundran för vår
oförliknelige stormästare Berwald är
välbekant, meel förkärlek spelade han hans
kammarmusik och dirigerade hans
symfonier. Med den numera orättvist och
pie-tetslöst tillsidosatte Norman hade han
gemensamt både det lyriska och det
intellektuella draget, formbehärskningen och
försyntheten. En viss väsensfrändskap
med Sjögren är trots djupgående olikheter
påvisbar, särskilt i några av Stenhammars
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
