Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Utvecklingen inom Finlands moderna svenska litteratur. Av Henning Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henning Söderhjelm
»Han var själen i ett radikalt
politiskt-litte-rärt sällskap, som benämndes Deukalion.
Man diskuterade Hjalmar Söderberg och
möjligheterna att intaga Sveaborg.» Att
smida revolutionsplaner och att dyrka
flanörfilosofi gick mycket väl ihop. I detta liksom
i en del andra avseenden voro de unga
författarnas synpunkter naturligtvis lokalt
betonade och påverkade av de egenartade
förhållandena i hemlandet. Man kunde drömma
sig till lyckliga nejder, men man fick med
litet bitter galghumor finna sig i att den egna
miljön var allt annat än idyllisk. Mycket
typisk är t. ex. pseudonymen Gustav Alms
debutbok, den fräna satiren »Höstdagar»,
som mot en hägring av det gamla Visby med
dess lugna, traditionsrika idyll ställer
hel-singforslivet sådant det gestaltade sig åren
1906—07 med dess jäsning och dess
svallvågor av revolution och banditdåd i
Ryssland. Redan de första raderna i första
kapitlet äro karakteristiska. De lyda, med ett
tydligt eko från novellistiken i Sverige: »Jag
vandrade en måndagsförmiddag till
Oldenburgs skohandel vid Mikaelsgatan. Jag
ämnade köpa ett par kängor.» Sedan sätter
lokaltonen brutalt in: »De enda jag ägde» —
heter det — »hade spruckit föregående afton
på ett beklagligt sätt till följd av en alltför
häftig spark mot underlivet av en onykter
folkets man. Han hade vid hörnet av
Magasinsgatan rusat på mig i onda avsikter.»
Till illusionslösheten fogade sig mycket
naturligt en stridbar inställning. Ingen och
ingenting var att lita på, allt var lika
osäkert och lika fientligt. Det gällde blott att
sköta sig själv, att ensam reda ut sin
ställning till livets hårda och onda makter, man
trodde fullt och fast på själens obotliga
ensamhet, och typiskt nog skrev man då —
liksom senare — helst sina böcker i direkt
eller indirekt jagform.
Vad dagdrivarlitteraturen — ofta mycket
ofullkomligt — försökte skildra var sålunda
icke i främsta rummet kotteri- och
flanörstämningar utan ett andligt låge, där känslor
av besvikelse och av ensamhet blandades med
en skeptisk-ironisk en garde-ställning till
hela livet. Någon större betydelse fick väl
gruppen av dagdrivarförfattare icke såsom
enhetlig grupp, men ur den ha dock några
av de senare årens bästa författare utgått.
Främst då Runar Schildt, vidare Ture
Janson, Gustav Alm — pseudonym för
skolmannen Richard Malmberg — och ett par andra.
Dessa författares begåvning var stark nog
att med tiden ge dem var för sig en egen,
självständig utvecklingslinje.
Om vi emellertid nu hålla oss till de
allmänna linjerna se vi snart nog en annan
riktning framträda inom Finlands svenska
litteratur. Den återspeglar den svenska
samlingsrörelsen, som uppstod sedan
demokratiseringsprocessen överfört nästan ali politisk
makt i den finska majoritetens händer. Såväl
nationella stämningar som praktiskt-politiska
synpunkter ledde till en konsolidering av den
svenska minoriteten. De svenska bygderna,
den svenska allmogen omfattades med ett
nyvaknat intresse, och både äldre och yngre
författare skildrade nu »den svenska jorden»
ur en specifikt svensk-nationell synvinkel.
Av de ganska talrika författare — delvis
rena bygdeskalder — som begagnat sig av
dylika motiv är väl främst att nämna Arvid
Mörne. Alldeles lätt är det icke att rättvist
bedöma betydelsen av den litteratur, som
spirat ur en sådan jordmån.
Bygdediktningen är ju i och för sig provinsiellt betonad,
och den lever oftast till icke ringa grad på
hembygdskärleken. Dess verkningskrets kan
därför bli ganska inskränkt, i synnerhet om
ett nationellt hembygdspatos får spela en så
dominerande roll som det mest gjort inom
denna riktning i det svenska Finland.
Den svensk-nationella bygdediktningen är
väl dock närmast att betrakta som en
sidolinje, och utvecklingens huvudlinje bör
kanske ses i reaktionen mot
dagdrivarståndpunk-ten. Denna reaktion kom mycket hastigt, och
den kan utan tvivel även sättas i samband
med tidsströmningarna. I ett land, som levde
under ett starkt yttre tryck och där oro och
jäsning sedan länge blivit det naturliga
tillståndet, växlade dessa strömningar karaktär
mycket snabbt. Därför är det inte heller
underligt att den åldersklass, som näst efter
dagdrivarnas och med blott ett mycket kort
mellanrum i tid framträdde med en något
så när tydlig egen andlig fysionomi, stod
långt från dagdrivarståndpunkten. Denna nya
ungdom var mera jämnårig med världskriget
än med Hjalmar Söderberg. Den såg en
handlingens tid åter gry, en den
gemensamma offervilliga handlingens tid. Skepsis och
ironi fördömdes, de verkningsfulla,
samlande slagorden, vilka dagdrivarna hånat såsom
ihåliga fraser, slungades åter ut med full
övertygelse, och det är betecknande när
lyrikern Jarl Hemmer låter hjälten i sin
prosaberättelse »Fantaster», utgiven år 1915,
utropa : »Vad är tankens stolta kyla mot det
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
