Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Utvecklingen inom Finlands moderna svenska litteratur. Av Henning Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utvecklingen inom Finlands moderna svenska litteratzir
enda, som adlar allt — innerligheten!» Tro,
gemenskap, entusiasm, andakt blevo åter
värden att räkna med, och dessa värden
synas ha behållit sin makt även efter kriget.
Det är naturligt att såväl krigstidens som
efterkrigstidens litteratur i Finland skulle
stå närmare kontinentens samtida diktning
än den stod Sveriges. Finland var ju med
på ett annat sätt, och många av de
egendomliga, uppskruvade stämningar, som härjade i
de krigförande länderna, nådde även Finland
och fingo en viss utbredning där. En liten
ungdomlig krets har hängivet dyrkat — och
dyrkar fortfarande — ali slags modernism,
och den har spejat efter extrema riktningar
Europa runt. En skaldinna —- Edith
Södergran — död för icke länge sedan — och en
skald — Elmer Dibtonius — ha utgjort
rörelsens fälttecken och skrivit mycket fri, ibland
effektfull, ibland vacker och alltid originell
vers. Denna rörelse är naturligtvis rädd för
det individuella och nationella, den talar
hånfullt om den gammaldags lyriken som en
näktergalssång, vilken är en sång på gravar,
och den hyllar trosgemenskapen såsom den
enda rätta inspirationskällan. I Sverige har
den icke haft mycket att hämta och gillar
egentligen endast en diktare, Pär Lagerkvist
— och kanske även Vilhelm Ekelund. Något
större inflytande har denna modernistiska
rörelse knappast utövat, därtill smakar den
för mycket av internationalistisk sekt, men
den möter säkerligen oftare känslolägen
besläktade med dess eget i Finland än någonsin
i Sverige. Dragningen till trosgemenskapens
svävande stämningar och till mystiken
finner man även hos mindre extrema poeter.
Både hos Jarl Hemmer och andra
förnimmer man ibland metafysiska tonfall, som
förefalla att närmare hänga samman med.
kontinentens än med Sveriges och
Skandinaviens samtida diktning.
Det är självfallet i rätt hög grad
artificiellt att ställa riktningar och grupper mot
varandra när det rör sig om en så kort
tidrymd som mindre än tjugo år. Men sitt lilla
berättigande kan en dylik indelning få av
det faktum, att omkastningarna inom den
litterära atmosfären i Finland verkligen
varit snabba såsom en följd av de snabba
växlingarna i landets öden. Människorna ha
tvingats att ofta förändra sin syn och sin
inställning, och t. ex. den intellektuella
ungdom, som år 1906 var intensivt radikal, var
lika intensivt »samhällsbevarande» år 1918
och ställde sig naturnödvändigt i de vita
leden. Men om man ser bort från dessa inre
omkastningar och betraktar Finlands
moderna svenska litteratur som en helhet och
sedan gör en hastig jämförelse med den
samtida litteraturen i Sverige, måste man
frapperas av de rätt stora olikheter utvecklingen
i de två länderna företer. Yttre förhållanden
ha format »tidsandan» på olika sätt i
Finland och i Sverige, och de problem som
framställt sig för författarna ha varit av olika
natur. Den lättast påvisbara skillnaden
ligger utan tvivel däri, att de sociala frågorna
under detta skede behärskat den andliga
atmosfären i Sverige, medan de i Finland
betytt så gott som intet.
Tänker man sig att det i Finland sitter en
sur och ovänlig kritiker, som ur sin
begränsade synvinkel uttalar ett allmänt omdöme
om den samtida litteraturen i Sverige, så
formulerar han väl detta ungefär på
följande, mycket ensidiga sätt: »Det är
besynnerligt att man i Sverige låter litteraturen så
starkt behärskas av motsättningen mellan
höger och vänster. Samhörigheten med ett
visst samhällsskikt, en viss social åskådning,
synes betyda mera än den egna
individualiteten. Med eller mot sin vilja ger man sina
skildringar en social och icke en individuell
tendens. Romanernas personer lösa inga
problem på egen hand och för eget personligt
bruk, de sluta med att acceptera antingen
den ena eller den andra redan i samhället
rotfästa åskådningen. Antingen hylla de sunt
borgerliga, traditionsrika ideal eller också
hylla de det nya, utopiska samhällets ideal.
Antingen är det idealherrgården med dess
harmoniska liv som föresvävar författarna,
eller också drömma de humant och
humanitärt om ett ljust framtida samhällsliv, där
alla orättvisor äro absolut avskaffade. Och»
—• fortsätter den imaginäre, missnöjde
granskaren —■ »kritiken synes acceptera och
direkt understöda denna uppdelning i
höger-och vänster-gängad litteratur. Även den
anlägger socialt-etiska synpunkter vid sitt
bedömande. Den undersöker vad som i
litteraturen är sunt eller osunt, vad lämpligt eller
olämpligt för land och folk, och beroende
på vilka samhälleliga ideal kritikern själv
hyllar uttalar han sin glädje eller sin sorg
över de föreliggande produkterna. De
sociala och pedagogiska synpunkterna förefalla
att ha fått ett otillbörligt stort spelrum, och
det är som om de sociala problemen
undanträngt individens personliga problem. Man
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
