Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skalden Firdausi. Av Heinrich Heine. Översättning av Frida Landsort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skalden Fir dau s i
När hans stora verk var färdigt,
skickade han manuskriptet
med dess sextio tusen verspar
till sin höge herre, schahen.
Kort därefter sände denne
två av sina svarta slavar
till sin skald, som sändebuden
träffade i Gaznas badhus.
Höviskt böjde hans beskickning
knä och lade framför skalden
hederslönen för hans diktverk:
tvenne stora penningpåsar,
som den fattige poeten
strax slet upp i glad förväntan
att få se det röda guldet,
länge saknat. Men vad nu då?
Idel bleklagt silver såg han —
i tomaner, enligt löftet,
kanske också sextio tusen —
och i bittert löje brast han,
och med bittert löje tog han
denna lön och lade den i
trenne lika stora högar.
Två av dessa gav han buden
såsom lön för deras möda,
badarn, som betjänat honom,
skänkte han den tredje högen
till ett glas för skaldens välgång.
Med sin stav i handen gick han
oförtövat bort från Gazna,
sedan han vid porten skuddat
stadens stoft från sina skor.
II.
»Om han endast rätt och slätt
brutit löftet, glömt det bara,
skulle ali min vrede fara:
slikt är vanligt mänskligt sätt.
Men att han förteg en del,
så att löftet blev försåtligt
oklart, det är oförlåtligt,
det var falskt och lumpet spel.
Furste var han till gestalt,
hållning, skick och gång. Hans like
fanns väl knappt i något rike.
Furste var han helt i allt.
Klar som solen, ren och hög,
sann och ärlig ner till grunden
var hans blick i löftesstunden —
dock bedrog han mig och ljög.»
III.
Den stolte Mahmud har i afton fått
ett läckert mål, och humöret är gott.
På dun och purpur sitter monarken,
där springbrunnen skönt ger svalka åt
parken.
Hans tjänare bida i vördnad och nit,
bland dem Unsuri, Mahmuds favorit.
I skymningen lyser en rikedom
av marmorurnor med växter i blom.
Likt smärta dansöser stå palmer i rad
och fläkta behagfullt med solfjädersblad.
Cypresserna röra ej minsta kvist:
i himmelska drömmar slumra de visst.
Då klingar en luta på samma gång
som en hemlighetsfull och ljuvlig sång.
Och schahen far upp i eld och låga:
»Av vem är den sången? Besvara min
fråga!»
»Av Firdausi», så svarade fort
Unsuri, som härskaren närmast sport.
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
