Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ikaros’ förvandlingar. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
Tre man ur sprängd husarskvadron
flyr bort på trötta nummerston.
Men alla tre har djupa sår,
och röda strimmor öken får.
De rida i begravningsskritt
för att ej blöda allt för stritt.
Och deras blick är trist och lång
och alla talar på en gång . . .
Så ännu en bild, en bild av naturen.
Rubriken är Aftonro, och på följande sätt ter
sig en detalj ur sceneriet:
Som jätteslavar, okade tillsamman,
och böjda under tunga gråa säckar,
drevs molnens skara fram av vindens färlor
mot slavskeppshamnen bortom skogens häckar,
och droppregn föll, likt svett i tunga pärlor.
Som en dödgrävargubbe, sjuk och bruten
men ändå envis att stå i och sträva,
krumt kutar över spaden, fast besluten
att, innan Döden kommer, hinna gräva
ännu en grav ... så böjde kyrkgårdslinden
sin rygg för blåstens ryck, och mellan bladen
strök hest och väsande den sträva vinden,
liksom när gubben flämtar över spaden.
Och till sist en bild av själen:
Det rinner varje dag och varje stund
en smutsig rännil i var mänskas själ . . .
Låt så vara, poet! Ni har kanske rätt.
Men vet ni inte att poesien också har andra
uppgifter än den att tala sanning? Si Dieu
n’existait pas, heter det, il faudrait 1’inventer,
och vern skulle göra den inventionen åt oss
fantasi fattiga vardagsvarelser om inte
skalderna med sina större gåvor?
Sigfrid Lindström drar på munnen, hälften
milt och hälften bittert, och plockar en stund
i sina papper. Nej, det begärda tycks han
inte ha på lager. I stället letar han fram
en liten dikt som han en gång skrev för
några snälla barn, som ville veta hur det
egentligen förhöll sig med sagornas
härligheter, och frågar om inte också vi skulle
vilja höra den. Jo gärna det, vi äro idel
öra. Slutet på sagan heter stycket:
Min lilla vän, nu är sagan slut,
och prins och prinsessa är komna
till sitt eget rike med pomp och salut,
och nu så måste du somna.
Det hände dem alis inget särskilt mer,
sen de kom från den farliga färden,
det var bara sånt som i allmänhet sker
med vanligt folk här i världen.
Prinsessan blev småningom gammal och fet,
och prinsen blev gammal och mager,
och hon fick migrän och familjeförtret,
och han, han fick krig och podager.
Men det skall du inte bekymra dig om,
för nu skall du sova bara,
och drömma att du är prinsen, som kom
och frälste prinsessan ur fara.
Och när du har drömt just så långt som så,
tar solen dig redan på sängen,
och då skall du kvickt få kläderna på,
för i morn slår de hö på ängen.
Det är ordet il fant cultiver son jardin i
ny instudering. Ikaros garanterar för en
gångs skull dess riktighet.
Sigfrid Lindström skrev för några år sen
en annan bok, en prosabok som hette Sagor
och meditationer och som rönte det i vår
tid egendomliga och i detta speciella fall
ovanligt malplacerade ödet att inte bli
berömd. En av sagorna i boken hette
Prinsessan som inte kunde skratta. Varför hon inte
kunde skratta var författaren inte riktigt i
stånd att upplysa om, ty hon var inte
surmulen eller dyster och ville mycket gärna ha
skrattat om hon hade kunnat. Men hon
kunde inte, och fast hon tyckte att åtskilligt nog
var ganska löjligt i världen, så blev det
ändå inte något skratt av. Lustigkurrarna
samlades från öster och väster, från söder
och norr och försökte sina trick på den
allvarsamma kungadottern. Den ena läste vers,
den andra gjorde skutt, den tredje viftade
med öronen, och den fjärde, som var
vetenskapsman, föredrog sina konkurrenters
genomlöjliga specimineringsskrifter. Men
ingenting hjälpte. Till slut kom då den fattige
fårherden, och när han fick se svärmen av
friare, pekade han på dem och frågade
prinsessan om de ändå inte sågo ganska
skrattretande ut. »Då», berättar Sigfrid Lindström,
som var med som hovkrönikör, »tittade
prinsessan med sina stora, undrande ögon länge
och forskande på flocken, och sen brast hon
ut i skratt, klart och klingande, men så
hånfullt och föraktligt så att hela friarhopen
gav sig på dörren.»
Prinsessan bodde, om inte skenet bedrar,
på en ort som Sigfrid Lindström i sin nya
bok, som säkerligen icke skall lyckas slippa
den berömmelse som den förra undandrog
sig, har kallat för De onda ögonens stad.
Där går rätt lustigt till, och vill man skratta
åt det, kan man göra; vill man gråta, så
i o 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
