Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ikaros’ förvandlingar. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ikaros’ förvandlingar
kan man göra det. Sigfrid Lindström gör
egentligen ingendera delen. Han betraktar
och beskriver. Då han själv skall säga oss
varmed man som poet bäst sysselsätter sig
då man från den stora tragikomediens seen
Lar sjunkit ner genom luckan i golvet, så gör
han det i de resignerade ord, som »de
besegrade» själva i bokens sköna och sin samling
värdiga titeldikt uttala:
När vi går in i Hades inom kort,
skall ingen hälsning möta vår cohort,
och inga hånsord; tysta skall vi gå
mot tystnaden att, när vår plats vi nått,
begrunda gudars råd och mänskors lott,
och minnas allt vi en gång hoppats på.
Att minnas vad man har hoppats: det är
en tröst som alltid finns kvar. Det är
Filoktetes’, Don Quijotes och Ikaros’ nobla
refugium efter nederlaget.
II.
Innan Ikaros började den luftfärd, vars
trista avslutningsanekdot den nyss citerade
poeten har gjort sig ett grymt nöje av att
tro på, spände han vingarna till flykt, mätte
avståndet till skyn med blicken, höjde sig på
tåspetsen och tog sats... Det är en annan
situation i skyseglarens historia, och en man,
som har satt sig in i saken, har beskrivit hur
han ungefär bör ha känt det. Det är
Hjalmar Gullberg i diktsamlingen I en
främmande stad.
Den främmande staden var inte den som
turisten for till, utan den som han for ifrån.
Han såg på den och fann att den var honom
främmande. Bakom den, ovanför den,
utanför den, bredvid den — prepositionen gör
ingenting till saken — anade han något
annat, en verklighet, ett mål för blicken, en
domän i drömmen, ett något, ett intet, vem
vet vad? Han säger inte riktigt vad han
menar om det, men i mötespunkten mellan det
vanda och det nya, på gränsen, vid bron, i
biljettluckan, har han samlat de stämningar
som situationen föranlett. I dikten
September skildrar han hur någon osynlig ande
överväger möjligheten av att alltjämt stanna
kvar på en jord där bladen multna undan och
ligusterhäcken härjas av rost. Men snart
bestämmer han sig och flyr bland
fågelsträcken. I poemet L’ppbrott är det skalden själv
som väljer samma position. Han har passet
klart, säger han, och sitt gepäck i handen,
och ett hotell finner han alltid för natten,
tills döden som artig värdshusvärd kommer
fram och bockar med räkningen. Det är
resestämning. På stationen, där poeten står,
skymta kvinnor av mera sugande sort än någonsin
dem som man har tid att lära känna, och
vid stranden under pepparträden hör han
fiskarna sjunga om ali fångsts flyktighet. I
den främmande staden pågår samtidigt
försäljning av allt det bråte som en turist måste
göra sig av med. Poeten hår själv stiliserat
annonsen:
Begagnade idéer och så gott
som nya tankar samt ett restparti
av färdigsydda livsåskådningar
bortslumpas. Tellus’ lumpbod. Göm annonsen!
Allt sådant och mycket mer måste Ikaros
lämna, till och med det käraste, det
viktigaste, vår psalmbok, vår tröst, intyget om att
vi själva icke äro sämre än andra,
nämligen broschyren »Våra grannars fel och
lyten» som skall finnas att köpa i
»Vänskapsgatans Sjukvårdshandel». Han måste stå fri
och ensam och först och främst komma bort
för att sen kanske ha utsikt att komma fram.
Du möter ingen; ingenting
skall komma dig emot.
Det stora tysta slår en ring
av tomhet kring din fot.
Allt främmat plånar mörkret ut.
Där tänds ej någon eld.
Allena med dig själv till slut
skall du i natt bli ställd.
I ensamheten uppfångar han ljud ur
fjärran och det förflutna: vingsus utanför
fönstret och erinrade människors stämma i sitt
bröst. De hålla farkosten i gång och oron
tickande i hans inre.
O du skall vakna i ditt hus,
när minst du anar,
en kväll som nu och höra sus
av vilda svanar,
och du skall lyssna till en röst
ur allt det döda,
som kommer hjärtat i ditt bröst
att åter blöda!
Ett gammalt bortglömt instrument
begynner sjunga
om vad som längesedan hänt,
och medan tunga
ackord från dina minnens grav
dig djupt beklämma,
skall du till doms bli kallad av
en kvinnostämma.
IO7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
