Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gari G. La tir in
litet lösa i formen, för vilket man i
allmänhet brukar beskylla oss tidningsmän. Det var
rejält, och de som rygga för detta ord, då
det är fråga om konst, avrådas från att se
skådespelet. Och så handlade det om något
viktigt och väsentligt, och redan detta
verkar »förlegat».
Kurt, en svensk arbetare av bästa sorten,
är gift med en riktig praktkvinna, vacker och
duktig, älskande Kurt med själ och kropp.
Så tar Kurt i ett anfall av opsykologisk
välvilja en individ Nick — herr Ivar Kåge till
helinackordering. Denne har sett och tyvärr
även känt Sonja från den tid, då hon rent
ut sagt var »flicka». När lymmeln berättar
detta för Kurt, blir denne med fog
»förbannad». Nu finns det intet i världen så
fördomsfritt som en teaterpublik, då det
gäller sexuella förseelser, naturligtvis när
synderskan ser bra ut. Man kände hur hela
publiken satt och tänkte: är det så
förfärligt farligt att för några år sedan ha varit
prostituerad, om man sedan har ändrat sig
och fortfarande ser söt ut? »Doch wem es
just passieret» är det däremot synnerligen
bistert. Och man må aldrig så mycket
komma med ursäkter stödda på religiösa och
filosofiska synpunkter eller ta fram exempel
ur biblisk eller profan historia, hänvisa till
kejsarinnan Teodora, som dock ej blev
riktigt snäll sedan heller, en äkta man, han må
vara klassmedveten greve eller dito
kroppsarbetare, tycker att det är »förargligt» i allra
högsta grad. Hon å sin sida känner på
annat sätt. Ty har fullkomlig sinnesändring
och kraftiga insatser i arbete skilt henne
från hennes föregående liv, skall väl i ali
rimlighets namn hennes skuld från det
förflutna bli fullt avplanad, tänker hon. Frågan
är i allra högsta grad etisk och fullkomligt
omöjlig på en amerikansk film. Fröken
Märta Ekström spelade arbetarhustrun Sonja.
Det var en fart och en kläm hos henne,
då hon ordnade både med kastrullerna och
med kärleken, så man nästan blev avundsjuk
på Kurt — herr Anders Henriksson.
Hennes oro framkallade sedan en viss
verkningsfull andfåddhet av gripande art, och röstens
klang hade i ali sin naturlighet något
ödesdigert och lidelsefullt, som skulle vara rätt
svårt att draga sig ifrån, om man en gång
blivit fascinerad. Hon insatte hela sin
personlighet i denna strid för sin existens.
Hennes naturliga värdighet sprang fram så
övertygande, och klassnyansen var så utan spår
av överdrift den riktiga, att man kan kalla
denna roll för ett verkligt kraftprov.
Herr Anders Henriksson som den
förorättade äkta mannen var så lagom tafatt och
så lagom tvärsäker, att han lät oss se en
riktig svensk ung arbetare från vår tid med
sitt bildningsintresse, sin växande känsla för
eget människovärde, och man blev både rörd
och road. Ivar Kåge som bustypen var
förtjänstfullt oläcker; och det irrationella
elementet, den spiritus familiaris, som måste
förekomma i en svensk folkpjäs, gjordes
lyckat av herr Ivar Nilsson, som
representerade den ande, vilken tar bort kantigheter
och hårdheter, låter oss se världen i ton och
av en nyisländsk skald blivit liknad vid
solsken i bröstet.
När doktor Per Lindberg kom till
Dramatiska teatern, behövdes Konserthusteatern
icke längre. Jag hör till dem som anse, att
vi kvantitativt här i Stockholm ha nog av
teatrar utan den. Teatern är den mest
traditionella av alla konstarter, men den behöver
också ibland förnyas. Under tider, då man
vill ha nytt och »något annat» till vad pris
som helst, är det särskilt frestande att rucka
på scenens fasta former. Modernismen —
kan man tänka sig ett ohyggligare ord —
skulle komma fram. Den kom i den sceniska
konsten fram lika torrt, lika abstrakt, lika
fult som på andra områden, kanske fulare.
På teatern kallades en sida av den för
kon-struktivism, ett rätt »trevligt» ord det också.
Reinhardt i Berlin, Ryska teatern i Moskva
och vissa moderna teatrar i Paris ha prövat
med denna »galg- och skelettstil» och
»trapp-dramatik», och amerikanarna anse sig rent
av ha hittat på den. Bland nya teateridéer
har också varit, som även påpekats, önskan
att upphäva den skarpa gräns mellan
fantasiens och verklighetens värld, som rampen
utgör, och åtskilligt ordande om »starkare
förbindelser mellan seen och salong» har
under de sista decennierna förekommit. Man
har i det avseendet tänkt sig den antika
teatern som en förebild. Nyhetskravet har väl
också i detta fall varit det viktigaste, ty
salongens samband med fantasiens värld på
scenen blir väl snarare brutet, när de
sminkade skådespelarna tåga in i salongen. Jag
minns mig knappast ha sett något vidrigare
än då den dock i grunden geniale Reinhardt
lät några flinande aktörer och aktriser
promenera ut på en spång över publikens huvud,
i IO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
