Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
A v Ca r l G. Laur in
f—1-f ITTSKÅPSTEATERN DÖG!
/ Man behövde bara ibland öka ut,
/ ibland knappa in scenområdet,
-’r skaffa en del träplatformer,
sneda trappor, som man med stor svårighet kan
komma uppför och med ännu större nedför,
och hela den sorgligt gammalmodiga teaterns
inre blev i ett slag ej bara användbart utan
litterärt, ja, till och med tankeväckande. Även
vår svenska kungliga dramatiska teater blev
»befriad», das entfesselte Theater! som
tyskarna säga. Vi behövde ej alis bygga om den
till ett konserthus.
Säsongen började helt beskedligt med ett
litet nätt engelskt skådespel av Mr. Noel
Coward. Det litterära i pjäsen var, såvitt
jag kunde förstå, en trappa, men den höll
sig blygsamt i bakgrunden och var en
alldeles naturlig trappa, så stycket blev
egentligen bara halvlitterärt. Får man sedan höra,
att komedien roade både publiken och till
och med vissa kräsna kritiker, blir
Markisinnan ur »högsta synpunkt» säkerligen
betraktad som någonting ganska betänkligt.
Markisinnan var en välgjord komedi i tre
akter med ett ämne från 1700-talets mitt.
Den spelas i ett slott på franska
landsbygden. En klok och lättsinnig dam — hos en
fransyska kunna dessa egenskaper mycket
väl förenas — hade för den senare
egenskapen till skydd både titeln f. d. sångerska och
titeln markisinna — en markis hade på
något sätt lagligt förekommit i hennes oroliga
liv. Hon är huvudpersonen i den grad, att
en diva -— i detta fallet fru Tora Teje —
ej kan önska mera. Sa Majesté la Femme
hade auktoritet på 1700-talet. Ett litet
obetydligt älskande par, en grevedotter och en
sekreterare, så fullkomligt intigt som om
det hade förekommit i en klassisk pjäs från
samma tid, vill kantänka gifta sig. Greve de
Vriaac — herr Gabriel Alw vill däremot
gifta bort sin dotter Adrienne — Lisskulla
Jobs med hertig de Santa Guanos — Olof
Winnerstrand son Miguel — Alf Sjöberg.
Då svävar som Venus ur sin char
markisinnan in i slottet, och med ögonkast, suckar,
hot, charm och poser och med fullkomlig
visshet om seger åtager hon sig att beskydda
Adriennes och sekreteraren Jaques Riats
kärlek till varandra. Det förefaller som om
tiden för styckets händelse vore förlagd efter
utgivandet av Rousseaus La nouvelle
Heloise, ty eljest torde dylik äktenskaplig
romantik verkat väl äventyrlig också på scenen
i Frankrike. Dygden vann, ty markisinnan
meddelade, att hon med greven fått dottern
Adrienne, med hertigen sonen Miguel. De
kunde såldes ej gifta sig, och flickans
grev-lige fader tar hon för sin del till gemål.
Skulle inte markisinnan kunna avbildas på en
liten rosig sèvres-grupp, La vertu victorieuse
de 1’ennui. Ty greven skulle sedermera
upphöra med att vara tråkig. Både dygden —
den relativa — greven och cynismen — den
sympatiska — hertigen voro förtjänstfulla;
men markisinnans roll utfördes av fru Teje
så, att den skulle försvarat sin plats på
Hay-market eller Théåtre Franqais. Allt gott,
som kan sägas om teater, och teater skall
det just vara i en rokokopjäs, förekom i
hennes spel, som utmärktes genom en även hos
denna begåvade konstnärinna ovanlig smak
och brio.
Då ridån gick upp för Sonja, skådespel av
Herbert Grevenius, blev jag rätt glad. Ett
riktigt kök, där man kokar och bakar: Det
bakades nästan för fort, för mycket. Men
tacksam var man i förhoppningen, att man
kanske skulle få något äkta, om också bara
husmanskost så åtminstone ätbar. Man fick
litet mera. Författaren var mig alldeles
obekant. Jag fick under mellanakten höra, att
det var en ung stockholmsk tidningsman,
men stycket saknade alldeles det tillfälliga,
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
