Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Lazirin
Herrn i frack — herr Arnold Sjöstrand, som
dött vid en järnvägsolycka och i en spöklik
modernistisk dekorationsvärld råkar Herrn
med puckeln — herr Torsten Winge, vilkens
älskade han tagit. Hemskhetsintrycket som
åsyftades vanns, och flera av replikerna
klingade ödsliga och förfärande.
Porten av Hjalmar Bergman var ännu
mera svårbegriplig. Författaren Iår ha en
»underligt ofrånkomlig logik», så säger en
av de personer, vilkas omdöme jag sätter
ovanligt högt. Jag får göra som med
Einstein, då jag hör honom diskuteras och
uttrycken »moteters» och »medeters» samt
satsen »rummet tycks vara något positivt böjt
åt vänster» antyda, att det hela ligger över
mitt plan. Einstein och Hjalmar Bergman
äro stora och obegripliga — Einstein kanske
något större.
Huvudpersonen i Porten, Henrik — herr
Ivan Hedqvist, hade en verkningsfull leda
vid allt, en oändlig trötthet av gripande
verkan, då han, benådad från fängelsestraff för
ett politiskt brott, återvände till sitt hem och
mottogs av f. d. vänner och fränder som
förrädare. Och så dog han och fortsatte sin via
dolorosa i ett landskap, målat av Jon-And.
Lade någon märke till låga skärmar,
uppställda på golvet och med ett utseende av haj
silhuett? De lära vara ovanligt tankeväckande.
Facit av Henriks livsprogram var besinning.
Ja, besinning, fonn, harmoni, klarhet, reda
äro bra höga ideal.
Andra klubbteateraftonen omfattade tre
enaktsstycken, först ett av John M. Synge,
Skuggan över dalen. Han var förut känd av
teaterpubliken här genom sin ypperliga
groteska irländska folkfars, »Hjälten på den
gröna ön», som nyligen spelades på
Komedi-teatern. Synge hade på denna klubbafton två
väl spelade och utmärkt uppsatta enaktare, en
tragikomisk och en tragisk folklivsskildring.
De hade på ett utmärkt vis överflyttats till
svenska av August Brunius, vilkens
förmedlareroll mellan anglosaxiskt och svenskt vi
ha skäl att minnas och vara tacksamma för.
I det första stycket »Skuggan över dalen»
lägger en gammal illslug bondgubbe sig död
för att se vad hans unga hustru skall ta sig
till, och egendomligt nog upprepades detta
gamla folksagomotiv redan några kvällar
efteråt, då Dramatiska teatern gav Den
inbillningssjuke. Vederhäftig, något om ett
urtidens sorgdrapa minnande var Synges Rit-
ten till havet, där man lever under havets
stora hot i dödens närhet, och allt gavs med stor
stil och god konst. Ett varaktigt minne har
man av fru Maria Schildknechts hemska och
olyckssiande Maurya, en gammal god
troll-packa, som påminner om pareen Atropos, eller
kanske hellre om en av våra nornor.
Sandro Malmqvist — man minnes med
nöje hans stiliserade dekorationer till Svenska
sprätthöken på Skolteatern — hade i de två
nyssnämnda styckenas uppsättning fått in en
torftig och kärv men ur estetisk och
stilsynpunkt synnerligen lyckad koloristisk effekt.
Den store irländske lyrikern Yeats fick
här uppförd en av sina dramatiska dikter
Längtans land i förträfflig översättning av
Karl Asplund. Den tålde icke rampljuset och
verkade naiv på orätta sättet samt ganska
konstlad. Då vi fingo se, hur Mary Bruin —
fröken Anna Lindahl, en ung hustru, blev
älvtagen — heter det så ? —, tänkte man:
Det hela är kanske också en symbol för hur
den irländska själen mera tillhör fantasiens
än verklighetens värld.
Både Sandro Malmqvist och Jon-And ha
visat sig vara kunniga, konstnärliga, man’ får
hoppas, att de också äro mångsidiga
dekorationsmålare. Till Karl Gerhard-revyn hade
Jon-And gjort riktigt lustiga saker i den
stiliserade vägen. Men teatern har i John
Ericson en konstnärlig kraft, som på ett
lysande sätt löst dekorationsuppgifter av de
mest olika slag. En säker smak och en
värdefull måtta utmärka hans dekorationsförslag.
Han träffade i sina dekorationer till
Ossian-nilssons Thorild tidsstämningen på ett sådant
sätt, att jag knappast påminner mig ha sett
något så fullkomligt. Det skulle då vara i
Reinhardts uppsättning av Minna von
Barn-helm. Och han hade i den ohyggliga pjäsen
»Kritcirkeln» skapat en ram, så konstnärligt
kinesisk, att jag minnes hur jag särskilt
kände mig tacksam över att man fick en verklig
fläkt från gamla Kina och inte någon
modernistisk »förbättring», »förenkling»,
»fördjupning», »potentiering», eller vad det nu
kan vara, av de kinesiska formerna.
Det viktigaste som hänt på Dramatiska
teatern under hösten är utan tvivel, att doktor
Per Lindberg anställts för att sköta regi och
scenbild. För den som skriver detta står det
klart, att såvida detta skall ske i det
modernistiska tecknet, »vetenskapligt» och abstrakt,
med draperiscen eller ställningar och
överhuvudtaget i den anda, som hittills kommit
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
