Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
blivit berättare, en efterföljare till
Nicolo-vius, förtrogen med Per Ståstdräng och
Spissen och allt Hemmabyarnas folk. En
litteraturhistoriker som äger detta sinne i
utpräglad grad är Böök. Han har förtalt om
Jakob Adlerbeth på värdshuset Gyllene
Freden såväl som om väckelsepredikanten Lars
Linderot, om domprosten Christian Wåhlin
och om kommunisten Per Götrek. En av
hans yppersta böcker heter »Svensk vardag».
Albert Nilsson söker sig merendels till
romantikens och nyhumanismens dikt- och
tankevärld, huvudparten av sin uppmärksamhet
har han ägnat åt spekulativt lagda idealister
som Stagnelius och Atterbom, Tegnér och
Rydberg. I sin forskning tar han gärna fasta
på en idé, iakttar dess växt, ser hur den
vandrar genom tiderna, hur diktarna gripa
den och utforma den, var och en efter sitt
kynne. Så har han gjort i sitt huvudarbete om
den svenska romantiken. Som en parallell till
detta kan man betrakta en studie i samlingen
Ur diktens värld, benämnd »Ära, rikedom
och vällust». Han dröjer där vid den
moraliska åskådning som fått sin mest precisa
formulering i de gamla munklöftena om lydnad,
fattigdom och kyskhet och ser efter hur
några äldre och nyare diktare, Runius, Thorild,
Tegnér, Rydberg och Fröding, ställa sig till
dess olika krav. I den inledande essayen om
Goethes Ifigenia påpekar han genast att
dramat omspänner flera civilisationer och en
mångtusenårig historia. »Själva myten härrör
från en barbarisk, vild tidsålder, då
människorna trodde sig kunna blidka gudarna med
människooffer, den har humaniserats i den
grekiske diktaren Euripides’ behandling, och
den har sist av Goethe omformats till att i
sig upptaga den renaste mänsklighet.»
Goethes Ifigenia är »en grekisk tempeljungfru,
som blivit invigd i den tyska
humanitetsreligionen från 1700-talet».
När Albert Nilsson sålunda stannar vid
detta Goethedrama är det dels därför att han
fängslas av de stora perspektiv det öppnar,
dels också för att han starkt tilltalas av den
humanism som kommer till uttryck däri, av
dess ädla harmoni och »reine
Menschlich-keit».
Överhuvud håller sig Albert Nilsson gärna
till de stora författarna och till dikter med
väsentligt idéinnehåll. Är litteraturhistorien
en aristokratisk vetenskap i så måtto att den
gör ett snävt urval av det stoff som erbjuder
sig, så är han en aristokratisk litteratur-
historiker. Han har också förmågan att
umgås med stor dikt på ett otvunget sätt, utan
att behöva lägga om röstläget och utan att
verka ansträngd.
Albert Nilssons behandling av
romantikens diktning kännetecknas av nykterhet och
realism. Fredrik Vetterlund har vida mer
av det romantiska svärmeriet. Han är den
siste riddaren, en tapper förfäktare av
svunna ideal och glömd poesi, sans peur et sans
reproche. En sekundant äger han i sin
lands-maninna Klara Johanson, vars glansfulla
essaysamling »Det speglade livet» tidigare
behandlats i denna tidskrift. Hennes
svärmeri är dock mindre förbehållslöst; hon har
en fallenhet för det maliciösa, och i de
buketter hon räcker sina älsklingsförfattare
stoppar hon ibland in ett bittert, hälsosamt
blomster.
Vetterlund framträdde till försvar för den
romantiska dikten vid en tidpunkt då denna
stod som lägst i kurs. Allt sedan dess
bevarar hans författarskap ett apologetiskt
drag, tydligt framträdande också i den
nyutgivna boken Ur portföljen. Han skriver
där om mer eller mindre epigonmässiga och
undanskjutna författare som Nicander,
Wirsén och Gjellerup. I en avhandling om
Ra-mido Marinesco försvarar han gentemot den
oblide Lysander åtskilliga av Almqvists
hocus pocus; han gör det nog med viss rätt,
ty i poesien gäller understundom satsen
credo quia absurdum. Bland uppsatser som
förtjäna att framhållas är ett fint och
träffande porträtt av Valdemar Vedel och en
betraktelse över ämnet »Kritisk lyrism».
Kritikern måste vara diktare, lyriker,
säger Vetterlund i den sistnämnda
programmatiska uppsatsen. Det räcker inte med ett
förståndsmässigt inträngande i dikten; denna
måste bli till ett med en själv, med ens
känsla och fantasi. Först då, när man är
helt gripen av en dikt, kan man förmedla
ett intryck på läsaren. Som mönster
uppställer han Levertin, entusiasten, som
drömde och diktade över verken. Själv står
Vetterlund, trots åsiktsgemenskapen med
Wirsén, som kritiker närmare den liberale och
lyriske Levertin. Han skilde en gång mellan
Atterboms religiösa romantik, som har kvar
tron på eviga idéer, och Levertins
naturalistiska, och förklarade sig för den förra,
den svenskt troskyldiga och platonskt över-
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
